För att rätt kunna dimensionera förtäring och ordna sittplatser vill vi gärna att du föranmäler ditt deltagande till ola.carlson(at)vrakat.se

Klicka på länken nedan för att se pdf-filen med programmet.

Program för Vrakatdagen 2025

Vrakat har möjlighet att ge bidrag till ungdomsverksamhet i idrottsföreningar som adopterar och städar en kuststräcka i Kungsbacka. I år är det tolv olika lag som är med och städar och hittills har närmare 200 ungdomar deltagit i arbetet! En kanoninsats för våra stränder!

Ola och Anders valde optimistiskt flera veckor i förväg att sikta på en gemensam städdag på Malö på Kristi Himmelsfärdsdagen. Vi fick som tur var kanonväder och en styrka på hela tolv Vrakare samlades kl 10 för att åka ut med två båtar för att göra årets insats. I den ena båten samsades Håkan, Ebba, Peter, My, Staffan, Mårten och Anders. I den andra båten åkte bröderna Carlsson – Ola, Kjell samt Mats med familj. Väl iland på Malö hade vi ett pow-wow för att dela upp öns stränder mellan oss – alla fick  sina favoritavsnitt och vi satte direkt av i den vackra naturen med säckar, plockare och handskar.

Fyra envetna vrakare släpade en 19 meter lång tross drogs tvärs över ön. En annan mer finurlig deltagare ringlade hellre sin  tross runt kroppen. Eftersom vi inte städade så organiserat förra året hittade vi rätt stora mängder skräp och behövde därför en rejäl vila med fika vid stora stenen där vi brukar rasta.

Efter fyra timmars plockning samlades vi belåtna med våra fynd vid depån och räknade in 16 säckar plastskräp, två säckar med glas och plåt, några trasiga hummertinor, två trossar, en brandsläckare, en gastub, några fisklådor mm.

Nytt för i år är att vi beslutat att själva tömma de depåer som inte åtkoms från land. För att få plats med allt skräp körde vi därför först iland sju personer och återvände sedan ut för att fylla de båda båtarna med skräp som vi sedan lastade av i och vid depån i Skallahamn. Dagen avslutades med att vi åkte och tömde depåerna i Gräsvik och på Hållsundsudde.

Stort tack till alla som var med – det blev en riktigt trevlig och bra städdag tillsammans!

Medlemsbrev nr 8

Det känns lite konstigt att skriva sitt sista medlemsbrev i föreningen. Vrakat har ju engagerat mig de flesta dagar på året under sju års tid.  Min rygg faller ihop mer och mer och nu gäller det att träna för att kunna göra promenader efter havet både här i Sverige och längs med Medelhavet. Förhoppningsvis skall jag kunna vraka lite mer och kan jag inte gå så tar jag ekan. Just nu ror jag intensivt på roddmaskinen med målet att flytta rodden till havet när värmen kommer. Just nu är vi fyra roddare men kan bli ett par till som vill motionera på havet. Om någon vill hänga på så skicka ett mail.

Det har varit en mycket rolig tid och så många möten med trevliga människor. Nu känns det bra att kunna lämna över med en god ekonomi och till en ny ordförande som är van att vraka.

Styrelsen förslag till ordförande är Ola Carlsson. Ola bor på Vässingsö och har en gedigen Onsalabakgrund och kommer från den kända gården Godhem. Han har varit med och städat Skallanäs i snart 40 år och hans yrkeseerfarenhet är från Chalmers där han är biträdande professor och forskar inom vindkraft. Eva Byröd är föreslagen som ny kassör och var tidigt med i Vrakat. Hon har varit sommarboende i Orrviken sedan sextiotalet och har  bl.a städat på Öckerö. Martin Sigurdssen lämnar tillsammans med mig styrelsen. Han har rekord i hittade trossar och är mycket engagerad i strandstädningen. Till min stora glädje fortsätter Martin att städa sina område utanför Råö där det ingår en del nya öar för i år.

Jag har under mitt arbetsliv varit med och startat många verksamheter och en del har blivit framgångsrika men den absolut mest tillfredställande och med mest glädje är Vrakat. Utan tvekan  kommer Vrakat att  alltid  finnas inombords nu när livet går in i nästa fas. Det blir spännande att se vad den fasen kommer att innehålla och om jag skall kunna gå vid havet i några år till.

Det var vid denna brygga mitt båtliv började

Här kommer min sista berättelse inom Vrakats regi och jag kommer kanske att skriva kåserier och publicera dem på en egen hemsida.

Solen lyste skarpt, pilotsolglasögonen satt perfekt och fartvinden tog tag i håret- Man kan tro att jag körde en cabriolet men det var en alldeles ny lastmoped. Jag hade blivit 15 år och hade avancerat i butiksarbetet från att året innan sorterat tomglas till att denna sommar få köra ut varor till kunderna. Det var dåtidens online-beställning vilket innebar att man ringde till butiken och läste upp sin inköpslista för ett butiksbiträde som sedan plockade ihop varorna och placerade dem i tomma flaskbackar.  Det var sedan jag som körde ut backarna till kunderna med lastmopeden.  Butiksbiträdena tyckte det var extra roligt att lägga alla tunga varor i en back så att det kändes ordentligt i armarna när man skulle bära in backen till kunden.

Jag levde på min dricks och regeln var att de rika inte gav dricks medan de som bodde i små röda stugor ofta gav en femtioöring i dricks. Draget, gränsade till Kungsbackafjorden, och var Onsalas gräddhylla. Här var de stora pampiga sommarhusen och en och annan kändis bodde efter vägen. Min första kund på Dragetvägen var Gunnar Gren, fotbollsspelaren, och min förhoppning var att han skulle öppna dörren när jag kom med varorna. Det hände aldrig och jag var lika besviken varje gång. En annan kund, som jag kommer ihåg, bodde i ett lågt 60-talshus i en högerkurva. Han hette Bengtsson och sålde kondomer. Det visade sig att han hade sex barn så man kunde ju undra på hur kvalitén var på produkten. Det var i vilket fall inte aktuellt för mig för inköp, ännu.

Nästa väg västerut var Vässingsövägen. Det fanns en sommarbutik halvvägs till Vässingsö så många handlade där. Vässingsö hade varit en riktig ö men bands numera ihop med en liten bro. På Vässingsö bodde tullare och fyrvaktare. Fyrvaktarna arbetade på Nidingen och hade sin familj i land. Jag hade en kund på ön och det var ”Einar på öa”. Första gången jag kom till Einar blev jag lite chockad. Jag kom in i en farstu och sedan in i köket. Einar satt vid köksbordet ett par meter in och han tittade på mig och sedan hörde jag ett svischande ljud och en projektil flög förbi mitt ansikte och med ett plask störtade den i en spann vid dörren. Einar köpte varje vecka tuggtobak och det blev mycket saliv när han tuggade och han spottade ut saliven mellan framtänderna med stor precision mot spotthinken.

Det var inte helt riskfritt att köra lastmoped framförallt inte när man kände sig som en kung vid styret. Jag hade bara en back på flaket när jag körde på en väg som ledde till Knastås och den har en nittiograders kurva. Lite övermodig hade jag bra fart när jag närmade mig kurvan och såg för sent att det låg grus på asfalten. Det blev värre än is. Framhjulen släppte från vägen och jag kanade av vägen ner i diket och mopeden välte över mig. Jag kände efter och verkade vara utan skada och lyfte upp mopeden men det värsta var att backen med varor hade flugit av. Ägg, mjölk och mjöl hade krossats och jag tittade ner på en pannkakssmet. Det var inget annat än åka tillbaka till affären och plocka ihop nya varor. Butiksägaren blev inte arg utan var glad att jag hade klarat mig. Det var en hygglig chef.

Det var min första chef och det skulle bli många fler chefer under min yrkesbana och även en som skällde ut mig rejält. Han påstod att jag var fullständigt värdelös. Jag tyckte nog att det var en överdrift och det slutade med att han fick sparken.

Under somrarna levde Onsala upp när sommargästerna kom ut till sina stugor. På vintrarna hade jag i stort sett ingen kompis utanför skolan. En sommargästfamilj som bodde hos min farfar och farmor hade en kille som hette Björn.  Han blev min sommarkompis från det att vi var två år. Det var vi två som hängde ihop och byggde kojor som aldrig blev färdiga, seglade deras bohusjulle och badade ute på öarna. Det var ett härligt sommarliv.

Det året jag fyllde 15 år köpte jag moped. Min svåger Rune skulle hjälpa mig att hitta rätt moppe och det blev en Husqvarna som redan var trimmad. Egentligen ville jag haft en Zundapp eller Puch Dakota men nu blev det en moppe som alltid hade något fel. Nu när Björn och jag blivit med mopeder ville vi utvidga våra vyer och körde över åkrar och småvägar till Gottskär , där allt hände. Det som hände var att vi träffade ett gäng som inte bodde så långt från oss och sedan hängde vi vid affären i Orreviken hela den sommaren. Vi var uppemot 15 ungdomar och det fanns ett enda par, När jag startade Vrakat hörde en kvinna av sig och ville städa på Vallda Sandö och hon hette Marika och det visade sig  vara samma Marika som för drygt femtio år sedan och de var fortfarande ett par, hon och Ove.

Nu har det gått sextio år och det är dags att kliva av mitt senaste och mest lyckade projekt, Vrakat. Vrakat har varit ett framgångsrikt projekt som samlat ihop 24 ton plast motsvarande 1000 säckar under sju års tid. För mig har alla möten med människor varit väldigt stimulerande och kanske skriver jag någon krönika i framtiden.

Solen lyste skarpt, pilotsolglasögonen satt perfekt och fartvinden tog tag i håret Man kan tro att jag körde en cabriolet men det var en alldeles ny lastmoped. Jag hade blivit 15 år och hade avancerat i butiksarbetet från att året innan sorterat tomglas till att denna sommar få köra ut varor till kunderna. Vilket karriärsteg! Det var dåtidens online-beställning vilket innebar att man ringde till butiken och läste upp sin inköpslista för ett butiksbiträde som sedan plockade ihop varorna och placerade dem i tomma flaskbackar.  Det var sedan jag som körde ut backarna till kunderna med lastmopeden.  Butiksbiträdena tyckte det var extra roligt att lägga alla tunga varor i en back så att det kändes ordentligt i armarna när man skulle bära in backen till kunden.

Jag levde på min dricks och regeln var att de rika inte gav dricks medan de som bodde i små röda stugor ofta gav en femtioöring i dricks. Draget, gränsade till Kungsbackafjorden och var Onsalas gräddhylla. Här var de stora pampiga sommarhusen och en och annan kändis bodde efter vägen. Min första kund på Dragetvägen var Gunnar Gren, fotbollsspelaren, och min förhoppning var att han skulle öppna dörren när jag kom med varorna. Det hände aldrig och jag var lika besviken varje gång. En annan kund, som jag kommer ihåg, bodde i ett lågt 60-talshus i en högerkurva. Han hette Bengtsson och sålde kondomer. Det visade sig att han hade sex barn så man kunde ju undra på hur kvalitén var på produkten. Det var i vilket fall inte aktuellt för mig att göra något inköp, ännu.

Nästa väg västerut var Vässingsövägen. Det fanns en sommarbutik halvvägs till Vässingsö så många handlade där. Vässingsö hade varit en riktig ö men bands numera ihop med en liten bro. På Vässingsö bodde tullare och fyrvaktare. Fyrvaktarna arbetade på Nidingen och hade sin familj i land. Jag hade en kund på ön och det var ”Einar på öa”. Första gången jag kom till Einar blev jag lite chockad. Jag kom in i en farstu och sedan in i köket. Einar satt vid köksbordet ett par meter in och han tittade på mig och sedan hörde jag ett svischande ljud och en projektil flög förbi mitt ansikte och med ett plask störtade den i en spann vid dörren. Einar köpte varje vecka tuggtobak och det blev mycket saliv när han tuggade och han spottade ut saliven mellan framtänderna med stor precision mot spotthinken.

Einars brygga?

Det var inte helt riskfritt att köra lastmoped framförallt inte när man kände sig som en kung vid styret. Jag hade bara en back på flaket när jag körde på en väg som ledde till Knastås och den har en nittiograders kurva. Lite övermodig hade jag bra fart när jag närmade mig kurvan och såg för sent att det låg grus på asfalten. Det blev värre än is. Framhjulen släppte från vägen och jag kanade av vägen ner i diket och mopeden välte över mig. Jag kände efter och verkade vara utan skada och lyfte upp mopeden men det värsta var att backen med varor hade flugit av. Ägg, mjölk och mjöl hade krossats och jag tittade ner på en pannkakssmet. Det var inget annat än åka tillbaka till affären och plocka ihop nya varor. Butiksägaren blev inte arg utan var glad att jag hade klarat mig. Det var en hygglig chef.

Det var min första chef och det skulle bli många fler chefer under min yrkesbana och även en som skällde ut mig rejält. Han påstod att jag var fullständigt värdelös. Jag tyckte nog att det var en överdrift och det slutade med att han fick sparken.

Under somrarna levde Onsala upp när sommargästerna kom ut till sina stugor. På vintrarna hade jag i stort sett ingen kompis utanför skolan. En sommargästfamilj som bodde hos min farfar och farmor hade en son som hette Björn.  Han blev min sommarkompis från det att vi var två år. Det var vi två som hängde ihop och byggde kojor som aldrig blev färdiga, seglade deras bohusjulle och badade ute på öarna. Det var ett härligt sommarliv under de åren.

Det året jag fyllde 15 år köpte jag moped. Min svåger Rune skulle hjälpa mig att hitta rätt moppe och det blev en Husqvarna som redan var trimmad. Den hade också ett söndrigt avgasrör som gjorde att den lät mycket högt. Våra grannar kunde sätta klockan efter när oljudet hördes för de visste att klockan var fem minuter i fyra för vi åt middag klockan 16:00 och min mor var mycket noga med att jag kom i tid  Egentligen ville jag haft en Zundapp eller Puch Dakota men nu blev det en moppe som alltid hade något fel. Nu när Björn och jag blivit med mopeder ville vi utvidga våra vyer och körde över åkrar och småvägar till Gottskär , där allt hände. Det som hände var att vi träffade ett gäng som inte bodde så långt från oss och sedan hängde vi vid affären i Orrviken hela den sommaren. Vi var uppemot 15 ungdomar och det fanns ett enda par Marika och Ove. Vi hade inte så mycket att göra så vi hittade på lite olika tidsfördriv. Ett av dem var att Marika hade en vit moped av vespamodell  och någon kom på (inte jag) att  vi skulle testa om hur många som kunde åka på den samtidigt. Den skulle alltså köras några meter för godkännt resultat. Jag tror vi klarade 8 personer på vespan. Jag har ända sen dess haft dåligt samvete för att vi kanske skadade Marikas moped.

Marika och Ove

När jag startade Vrakat hörde en kvinna av sig och ville städa på Vallda Sandö och hon hette Marika. Kunde det vara samma Marika som för drygt femtio år sedan? Visst var det samma Marika som då och de var fortfarande ihop och gifta, hon och Ove. Hon har förlåtit mig testet med vespan.

Mitt värsta minne sommaren 65 var när jag åkte vattenskidor. Jag hade precis lärt mig stå på vattenskidorna och forsade fram. Det var en i gänget vars pappa hade en liten racerbåt med en 20 hk utombordare som vi fick låna (tror jag). Den orkade precis att dra oss stående. Den här gången märkte jag att Tommy körde mot en öppning mellan ett skär och land, han skulel väl testa mig. När vi närmade oss ser jag bara rött, hela sundet är fullt med rödmaneter. Mina ben började att darra och tankarna hann att gå till hur hemskt smärtfullt det skulle bli om jag hamnade i vattnet. Jag klarade mig i genom och stod på huvudet strax utanför rödmanetsbältet. När Tommy hämtade upp mig såg jag verkligen rött men jag förlät honom. Jag har inte åkt vattenskidor sedan dess. Tommy blev polis!

Nu har det gått sextio år och det är dags att kliva av mitt senaste och mest lyckade projekt, Vrakat. Vrakat har varit ett framgångsrikt projekt som samlat ihop 24 ton plast motsvarande 1000 säckar under sju års tid. För mig har alla möten med människor varit väldigt stimulerande och kanske skriver jag någon krönika i framtiden.

Vraket!

Skriv gärna en kommentar det skulle uppskattas mycket!

Om du vill skriva privat till mig så maila mig gosta.fransehn@vrakat.se

Medlemmarna i Strandstädningsföreningen Vrakat kallas till årsstämma måndagen 17 mars kl 1800 i Båtmuséet.

Anmälan om deltagande görs till gosta.fransehn@vrakat.se

Kära medlemmar!

Det har varit ett bra Vrakatår och föreningens kassa klarar nu av att garantera ungdomsidrottslagen att strandstäda under 2025 redan nu 2024. Bidrag från Rahmns stiftelse har skapat bättre förutsättningar att driva strandstädningen och göra utbetalningar när städningen har utförts.

Ni har blivit inbjudna till årsstämman med Pelles fisksoppa, växtvandring med Jan Johansson och Vrakatdagen  med utomordentligt kompetenta föreläsare. Jag och styrelsen är mycket nöjda med vad vi har erbjudit våra medlemmar.

Vrakats städområde har utvidgats under 2024 med en av Vendelsöarna och Länsstyrelsen i Halland  gav extra bidrag till det. Förhoppningen är att även städa de andra Vendelsöarna under kommande år. Nästa år kommer tolv lag vara med och strandstäda.

Vi har ännu inte kunnat sammanställa hur mycket skräp vi samlat ihop under 2024 men allt tyder på att det är en mindre mängd än förra året. Det roliga är när någon hittar ett speciellt fynd och årets fynd är en ring utan fågel.

Vår styrelsemedlem Terese Locking leder strandstädningen för ett fotbollslag i OBK och hennes dotter Frida, som ingår i laget, gjorde detta fynd. Här är det som Terese skrev.

Vår idé var att skrapa av allt och koka det till en fond. Inne sjögräset växte uppemot 50 musslor och faktiskt några ostron. Det kunde blivit en god soppa till årsstämman, men eftersom sjömaten har växt på bottenfärgen så har den kanske giftiga ämnen i sig. Vi la ner sopp-projektet och satsar på 2025 utan bottenfärg.

Tack för ert engagemang under 2024 och jag är övertygad om att den nya styrelsen som väljs på årsstämman är mycket kompetent för att fortsätta Vrakats viktiga arbete.

Vrakats styrelse önskar er alla en God Jul och ett Gott Nytt År.

Vid tangentbordet

Gösta Franséhn, ordförande

Snögubbe av strandfynd

Hej medlemmar!

Detta inlägg riktar sig till er som missade Vrakatdagen 26/10. Vårt program var mycket uppskattat och jag tar hjälp av Christina Nordwall på Norra Halland som skrev en mycket bra artikel om första halvan av vårt program. Efter pausen kom Tommy Järås, som är ansvarig för Nidingens Fågelstation viket han har varit i många år. För oss som är intresserade av fåglar men inte tagit oss till fågelskådarstadiet verkar Fågelstationen vara paradiset.  Jag är fortfarande i någon form av chock av att gråtrutar kan flyga från Nidingen till Lofoten på bara några dagar. Däruppe kanske de käkar skrei och tar en liten tripp till Svalbard innan de flyger till Nidingen igen.  Om ni får tillfälle att lyssna på Tommy, kanske på Båtmuseet, så garanterar jag en härlig upplevelse. Flera medlemmar tyckte att Tommy kunde hållit på i en timma till, minst.

Vrakatdagen avslutades med skönsång av Ö-kören. Lämpligt nog sjöng man ”Strövtåg i hembygden” och Mariedal är verkligen en pärla i hembygden. Eva och Mikael har gjort ladan till en speciell plats att vara på och att upptäcka. Ö-kören tågade ut till ”Gärdebylåten” och vi är så glada och stolta över vår kör. Karin som leder kören har många järn i elden förutom Ö-kören så arbetar hon då och då som kantor och har skrivit två böcker. Dessutom är hon tandläkare.

Vrakatdagen invigdes av kommunstyrelsens ordförande Lisa Andersson. Hon skulle lyssna på föredragen fram till pausen. Vi satt längst fram och jag blev något förvånad när hon kom och satte sig efter pausen. Då blev det nytt besked att hon skulle gå efter Tommy Järås föredrag. Mycket riktigt lämnade hon platsen men när Ö-kören hade sjungit då dök hon upp igen. Jag tycker det var ett gott betyg på vad vi bjöd deltagarna på när hon stannade hela dagen.

Artikel Norra Halland skriven av Christina Nordwall

Kennet Lundin som gett ut Sjömat tillsammans med Lisa Andersson, kommunstyrelsens ordförande, och Vrakats eldsjäl Gösta Franséhn.
FOTO: CHRISTINA NORDWALL

Sjöpung på menyn under Vrakatdagen

Uppslutningen var god när Vrakatdagen hölls för andra året i Konstladan i Mariedal. Föreläsningar, havsprodukter och provsmakning var en del av det som stod på programmet.

Linssoppan förbereddes i caféet under tiden som Gösta Franséhn, initiativtagaren bakom strandstädningsföreningen Vrakat, presenterade programmet. Lisa Andersson (M), kommunstyrelsens ordförande, invigde dagen vars syfte är att öka kunskap om havet.

Kennet Lundin, docent vid Naturhistoriska museet, som gett ut boken Sjömat berättade om outnyttjade resurser i havet.

– Det finns till exempel många sorters räkor här, fler än den vi är vana vid att äta. Och bläckfisk, varför inte byta ut senapssillen mot den? säger han.

Marin mat

Marinbiologen och sjöpungsodlaren Fredrik Norén berättade om bland annat om sin produktion av sjöpungsfond och andra köttliknande produkter som tagits fram av det ryggradslösa vattendjuret.

– Umamifonden ger rymd, mustighet och förlänger smaken. Jag brinner för att hitta ny marin mat från havet, säger han.

Fredrik Norén bjöd också på smakprov utanför Konstladan där han wokade sallad med sjöpungsfond som smaksättning.

Lilla Havsbutiken var på plats med spännande produkter från havet och senare under dagen väntade föreläsning om Nidingens fågelstation. När det var dags att avrunda Vrakatdagen utlovades vacker körsång framförd av Ö-kören.

Christina Nordwall
0300 521362 christina.nordwall@norrahalland.se

Jag hoppas vi ses på årsstämman i april

Gösta Franséhn

Ordförande

Hej medlemmar!

Vrakats monter med Vraket själv.

Solen sken och det fladdrade i seglen, åtminstone på optimistjollen som fanns i ss Kaparens monter. Det var en perfekt dag för att besöka den Maritima Dagen och det var ganska många som tyckte det och för Vrakat blev det en framgångsrik dag för vår nya tävling. Jag hade mer eller mindre tvingat Håkan att ställa upp och hjälpa till med vår tävling. Tävlingen var att bygga ett torn av ilandflutna  plastföremål. Vid vårt första möte sa Håkan att den tävlingen var en riktigt dålig idé och han hade kommit på en ny. Den var enkel och innebar att man flyttande föremålen med en skräpplockare från en låda till en annan på tid. Vi bestämde oss för fina priser med presentkort hos Jesper, Hönö fisk, vid Hemköp. Alla barn fick glass och den som vann fick två glassar. Teamet bestod av Håkan, Ebba och Mona som tyvärr fick vara i skugga och blåst men med ett strålande resultat.

Här är länken till  Norra Halland. Välj PDF-filer och bläddra i tidningen så är notisen med bilder där!

https://enh.norrahalland.se/p/norra-halland/2024-05-21/a/dag-med-marint tema/169/1468983/52376935.

Det blev en varm dag för ordföranden som mot slutet av dagen också kände sig som ett vrak. Vrakat lockade till sig ytterligare 8-9 medlemmar och av de ilandflutna kulorna och flaggorna hittade två sina ägare. Lite återvinning alltså! Dessutom var det en man från den större ön Öckerö som hittade speciella kulor i något okänt material. Han ville ha alla och jag reserverade dem till ”Jojje”. Sen såg jag honom inte mer på hela dagen men när vi packade ihop så sa Håkan, tävlingschefen, att han hade en kompis som var kompis med Jojje. Alla känner Jojje på Öckerö.  Alla kulorna åkte ner i en påse och så får Jojje sina speciella objekt. Jag vet inte om de hela var på skoj eller riktigt, men kompisens kompis får berätta.

Gösta Franséhn, Ordförande