Kategoriarkiv: Berättelser

Banktjänstemannens berättelse

Kungsbacka Sparbank i bakgrunden.

Vintern hade inte sett sitt slut men våren knackade på dörren och ville komma in med snö som droppar från tak och all skön fågelsång. Minst ett par gånger i veckan gick jag och hälsade på farfar” ”fiskarn” David och min farmor Helga. Vi bodde grannar och vägen dit var kort. Det första man kom in i var en liten kall farstu. Jag knackade och steg sedan direkt in i det stora lantköket. Man möttes av en svag rökdoft från vedspisen, en inrökt doft från Davids cigarillrökande och en doft av hav. Rakt fram i köket fanns vedspisen och diskbänken, till höger det stora matbordet och på samma sida stod en kommod. Kommoden var dåtidens tvättställ när man inte hade badrum och det var utedass som gällde. På vintrarna satt David i köket och bötade (lagade) sina garn och det luktade av gammal tång från garnen. Helt plötligt och utan förvarning nös David så att bordsduken vibrerade och kaffekoppen skallrade. Precis när man återhämtat sig, nös han igen. Det var förmodligende torkade manettrådar, som var kvar i garnen, som han var allergisk emot. Denna förmåga att nysa ärvde jag men mina nysningar var inte så höga men många upp till 15 stycken.Jag började min yrkesbana i 17-årsåldern på Kungsbacka Sparbank och satt mest i kassan. Där blev mina nysningar kända över halva Kungsbacka. När jag började nysa avstannade all verksamheten i banken och när jag kom upp i 15 nysningar utbröt applåder. Det fanns inga maneter i banken att bli allergisk emot men vi hade några slemmiga typer som kunder. Nu nyser jag bara en eller två gånger, livet förändras. 

Min bankbana startade alltså där på Sparbanken 1968 och i en bankvärld så vitt skilt från dagens banker. Det fanns kontanter i stora mängder, istället för swisch fanns det checkar och i banklokalen fanns det banktjänstemän man kunde prata med. Det vanligaste sättet att betala i butik var med check.   För er yngre så var checken en liten blankett, där man skrev till vem man skulle betala och sedan undertecknade man checken. Den som fått checken lämnade den till sin bank och antingen blev beloppet insatt på kontot eller så fick man kontanter. 

 

Det första året på Sparbanken var riktigt roligt och innehöll en del episoder förutom mina nysningar.  Platsen är alltså Kungsbacka Sparbank vid torget i Kungsbacka. En avlång äldre byggnad vid torgets norra sida. Huset var i två plan och det nedre planet var banklokal och i det övre bodde Sparbanksdirektören. Varje morgon kommer Direktören nedför trapporna och ställer sig mitt i lokalen och säger God morgon. Det var inte Gud själv, men bra nära! Han tilltalades med Bankdirektören. Därefter gick han in på sitt stora kontor möblerat med mörka tunga möbler. Bankkamreren tassade efter honom med dagens post under armen och satte sig ytterst på stolen mittemot honom för att notera all ingående post och fördela ut den till berörd personal. Det pågick en ständig vadslagning om när kamreren skulle ramla av stolen. Vid årets julfest hände det oväntade när Bankdirektören klingade i glaset och förklarade att från och med nu skall vi säga du till varandra. Vilken framåtanda! Kamrern chockades och trillade av stolen. 

Den första arbetsuppgiften jag fick som nyanställd det var att ta hand om Memorialkassan. Vad Memorial betydde hade jag inte en aning om men jag berättade tidigare om checkarna. De checkar som lösts in i en annan bank av butiker, restauranger m.m skickades till vår bank och till den nye banktjänstemannen. Hans uppgift var att gå igenom alla checkar och kolla att de var korrekta. Ganska snabbt förstod jag att man satt på plats med mycket stor inblick i Kungsbackabornas liv och allt kommenterades i det lilla kontoret med tre personer. Den mest intressanta dagen var tisdag då helgens checkar kom och den lilla informationsgruppen fick reda på vad kunderna gjort i helgen. Vi visste för hur mycket och ofta man handlade på systemet. När Karl Berntsson köpt blommor två gånger, som han aldrig gjorde annars, spekulerades i vem älskarinnan kunde vara. Kommunstyrelsens ordförande hade varit på hotellet i fredags kväll. Den första checken till bardisken hade en strikt namnteckning, under kvällens lopp skrevs det ut fler checkar och namnteckningarna blev rundare i formen. Den sista namnteckningen för kvällen liknade mest en liten häst. Vi visste en hel del men vi hade ju tystnadsplikt och ingen information gick utanför rummet, inte ens till våra kollegor. 

Jag avancerade till att bli ansvarig för försäljningen av utländsk valuta. Det var många valutor bara i Europa, för detta var före euron. Det fanns D-mark, Lire, Pesetas, Franc m.m som sedan blev euro. För en 18-åring som aldrig varit utomlands var det inte helt lätt att hålla reda på de olika sedlarna. En dag kom det in en kvinna som skulle åka till Jugoslavien och ville köpa valuta. Jugoslaviens valuta hette dinar och jag räknade om 500 svenska kronor till dinarer och överlämnade sedlarna i ett gult fint kuvert. Efter vi stängt klockan tre så stämde man av att bokföringens angivna belopp av valuta stämde överens med det som fanns i kassan. Detta var vad vi gjorde i banken efter tre! Jag hade sålt en hel del valuta under dagen och allt stämde så fint. Men vad var detta? Jag hade sålt dinarer men hade lika många dinarer kvar som i morse. Man är ny och man vill inte göra fel, naturligtvis började det flyga fjärilar i magen. Vad kan jag ha gjort för fel? I facket bredvid dinarerna låg drachmer, Greklands valuta. Aha, hade jag tagit fel valuta, de började ju på D båda två. Så var det och jag hade skickat med drachmer till en kund som absolut inte skulle till Grekland. Jag ser bilden framför mig när hon kommer in i Jugoslavien och skall betala sin kaffe. Nog skulle hon bli förvånad och arg på mig. Hur skulle vi lösa detta? Av någon anledning behövde vi inte skriva upp vem som köpte valuta så det fanns inget namn antecknat. I Sparbanken hjälptes alla åt att hitta felen när man upptäckte dem i slutet av dagen. Nu skulle alla hjälpa Klanten som sålt dinarer istället drachmer. Det jag visste var att hon tagit ut pengar i någon av våra två kassor. Det jag memorerat var att det var en charmig kvinna i 40 års åldern. Jag har alltid varit bra på att känna igen ansikten. Det var bara att börja jobbet, vilket var att kassörerna tog fram uttagslapparna. När det var en kvinnas lapp ropades det upp med namn och frågan om hon var charmig? Svaret var oftast” inte det minsta” och några var man oense om men då gick kvinnan som charmig. Metoden byggde på att de flesta kunderna var kända. Till slut var det bara fyra kvinnor kvar som var charmiga och den andra kvinnan jag ringde var min kund. Vilken otrolig lättnad och vilken känsla att få all hjälpen från kollegorna för att lösa problemet. När hon kom in för att byta till rätt valuta frågade hon hur vi hittade henne, men jag vågade inte berätta att hon var charmig. Jag kanske ändå borde ha gjort det! 

Som nyanställd hade man också hand om växelmaskinen. Det var en maskin som sorterade mynt som kom in från olika butiker. Mynten lade man sedan i rör som andra butiker ville ha som växel. Utländska mynt som hamnat i automater m.m spottade maskinen ut och kunden fick bara halva kursvärdet på dessa. Det berodde på att banken inte sålde mynt till kunder och då blev det dyrt att hantera. Vi anställda fick köpa mynten för halva priset och danska och norska kronor var mycket populära. Vi, min dåvarande flickvän och sedan 50 år min hustru, hade planerat att åka till Norge och hade tjing på alla norska mynt. Semestern hade vi i augusti och vi inhandlade en svart Volkswagen bubbla för 1500:-. Sedan körde vi mot Norge och färjade mellan Moss och Horten. Vi kom en bit mot Geilo. På campingplatsen kunde man hyra stugor för mellan 30-40 kr och det var roliga hände när vi skulle betala. De norska mynten hade jag samlat i en jutesäck i en bärkasses storlek. Den var nästan fylld med mynt och ett snöre höll ihop den högst upp. Ni skulle se campingvärdens blick när vi kommer in med säcken, knyter upp snöret och sedan häller ut en hög mynt på bordet. Hans uppsyn visade på att han misstänkte oss för att länsat parkeringsautomater. Jag förklarade hur det kom sig att vi hade mynten men han såg mycket skeptisk ut. Det blev en rolig road-trip och mynten räckte till Bergen. Vi blev inte heller tagna av polisen även om det blev konstiga blickar när vi kom med vår säck.  

Min lunchstrand i Frillesås.

 

I juli fick jag vikariera för en kollega som hade hand om vårt kontor i Frillesås. Frillesås är en liten ort utmed gamla E:6an i Halland. Fina sandstränder hade gjort den till ett ställe med många sommarstugor. Öppettiderna var 10—12 och de flesta kunderna var sommargäster som ville ha hjälp med sina bankärenden i andra banker. När det var fina dagar tog jag lunch efter stängningen och åkte till sandstranden och badade. Det gällde att inte doppa huvudet så man kom tillbaka våt i håret. De fanns de som var avundsjuka på att jag fick detta trevliga uppdrag. En dag när det börjar närma sig stängningsdags ser jag en liten, korpulent man komma ut från kommunkontoret mittemot. Han sätter fart mot mitt kontor. Han börjar få upp farten, slipsen fladdrar, Robin Hood-frisyren (ta från de rika och ge till de fattiga) släppte sitt grepp över hjässan. I princip fladdrar allt inklusive magen. Han ser ut som en figur från någon serietidning och han blir alltmer röd  i ansiktet. Min tanke är att han skulle råna mig och jag funderade på att gömma mig under disken. Jag hann inte göra något förrän han slet upp dörren och flåsade ”Är det rån?”. Jag tycker han säger ”detta är ett rån” och börjar leta efter en larmknapp. Han säger då något lugnare ”Har du blivit rånad?” och det visar sig vara kommunkamrern i huset mittemot. Istället för att larmet gick till polisen gick det till honom. Det var det första larmet på många år så han var besviken att det inte var ett riktigt rån. Ingen hade berättat att larmknappen satt under disken och kunde nås med knät. Men det var just det som Klanten lyckades med. Jag råkade trycka på knappen en gång till men då kom kommunalkamrern släntrande och tittade igenom fönstret och såg att jag fortfarande fanns kvar. Han ryckte på axlarna och gick tillbaka. 

Efter nästan ett års arbete på sparbanken var det dags för mig att göra militärtjänstgöring och jag slutade i banken. Jag kommer ihåg att det sista som sas var ”Vi kommer inte sakna dig men vi kommer sakna dina nysningar!   

 

Tomteskägget

 

Efter studier i Göteborg och med en studentlägenhet på 90 kvadratmeter i ett landshövdingehus bestämde min hustru (samma hustru nu 49 år senare) och jag att flytta ut på landet. Vi är båda uppvuxna på landet och ville att våra barn skulle växa upp i det gröna.

Huset vi köpte låg i en backe och hundra meter från E 20 s utanför den lilla byn Tollered. När vi flyttade in fick vi hjälp av goda vänner att flytta in. Vi hade hyrt en liten lastbil som var fullpackad och med ett piano längst bak. Jag körde in på vår lilla  väg och vännen Kjell tittade upp på backen och vände sig mot mig och sa: Gösta detta är inte en brant backe, det är ett stup. Det går fortfarande att känna hjärtslagen och svettningen men det fanns ingen återvändo. Ett rejält tag i ratten, in med ettan och sedan full gas. Väl uppe snabb högersväng och vi var uppe.

Backen var det som präglade vårt boende. Våra vänner var nästan alla lättade när det kommit upp men sedan skulle de ner också och när backen slutade var det endast 20 meter till E 20 och utfarten. Vissa var nervösa hela vistelsen hos oss. Som tur var hände ingen riktig olycka men bilar gled av vägen vid några tillfällen. Det värsta var när det hade snöat och traktorn som skottade inte hade kommit, det gällde att ha tungan rätt i mun för stannade man i backen började man glida nedåt. Detta hände mig en söndagskväll, bilen gled över vägkanten och blev hängande. Jag förstod att bärgningsbil var det som gällde men det kändes genant så jag bad dem komma vid 23-tiden när grannarna hade lagt sig. Min förhoppning var att den skulle smyga upp för backen och diskret dra upp vår bil. Men icke sa nicke, varenda saftblandare, dvs orange ljus som satt på bärgningsbilen, lyste upp hela grannskapet och ljusen tändes i grannarnas hus,  jag var avslöjad.

Eftersom backen var så besvärlig beslutade vi att asfaltera vägen och göra en något enklare parkering. Vår goda vän Annika skulle komma på besök och vi tänkte att vi måste visa henne in på den nya parkeringen. Mitt i vägen vid parkeringens infart placerade vi en spann fylld med grus och en bräda i den samma. Högst uppe på brädan satte vi en stor pappkartong och målade en stor pil. Vi såg Annika komma med bilen och sedan satsa för att komma upp. Hon ökade farten uppför backen och sedan flög spann, bräda och pappkartong åt alla håll. Annika, såg du inte skylten, var en naturlig fråga och svaret blev Vilken skylten?

Under många år så firade jag och mina syskon julafton tillsammans och alternerade mellan våra hem. Oavsett vägunderlag så parkerade min syster alltid bilen innan backen och familjen gick upp istället för att utsätta sig för fara. Denna julafton som jag skall berätta om var det för en gångs skull några decimeters snödjup. Backen var skottad, saltad och sandad inför mina syskons ankomst och alla kom upp till vårt hus. Vilken julstämning det var, i köket sprakade vedspisen och långbordet stod dukat, men innan det goda julbordet så var det naturligtvis Kalle-Anka på TV. Under Kalle stektes korvar och köttbullar och sill, lax och löjromsmousse ställdes fram. Det saknades inget på bordet och lantköket rymde hela släkten. Det verkar vara en regel att de äldre skall äta sakta för att barnen skall få vänta lite till på sina julklappar. Efter maten flyttade alla in i vardagsrummet där det brann en brasa i den öppna spisen och det doftade jul av alla hyacinterna.

 

Björkeberga i snöskrud

Eftersom vi alternerade med julen så hade vi tomteutstyrseln i en påse som togs med till årets julfirande och regeln var att den man var hos också skulle vara tomte. Så var det dags för tomten och att då säga något om att köpa tidning var inte aktuellt, närmsta kiosk låg en mil bort.  Men vi hade en vattenbrunn uppe i skogen och den  brukade krångla. Alltså måste jag gå och kolla brunnen. Jag tog med påsen ner i källaren och kollade att allt var med. Vad i all världen, det fanns inget tomteskägg med och en tomte utan skägg finns inte på kartan. Med full fart rusade jag upp till badrummet, det måste finnas bomull, men det var nästan slut. Då ser jag något som kan rädda tomten, på hyllan står en sprejburk med rakskum. Med tomtekläderna på så var det bara att spruta skummet på kinder, haka och under näsan. Det blir riktigt fint, på håll.

Tomten plumsade i snön uppför backen och hade en säck med klappar på en pulka efter sig  och en ljuslykta i handen. Snön gnistrade och det kändes som att ingå i ett av Jenny Nyströms julkort, om man tar bort plastpulkan förstås Det gällde att gå en bra bit upp i backen så barnen kunde se tomten komma från skogen. Tillräckligt högt upp var det dags att vända och gå ner mot huset. Det blev besvärligt att dra pulkan för den åkte hela tiden förbi mig i backen och säcken ramlade ideligen av. Tomten fick dagens andra goda idé, han satte sig på pulkan och tog säcken i famnen. I början gick det lugnt och fint. Barnen stod i fönstren och såg tomten sakta närma sig huset med  pulkan. Det var endast renarna som saknades. Då händer det, pulkan kommer in på den uppkörda pulkabanan och tomteekipaget satte upp farten och hastigheten ökade mer och mer. Tomten såg framför sig hur pulkan kom ner på vår väg och fortsatte mot E 20. Något måste göras och det snabbt. Tomten slänger sig till vänster och riktar in pulkan mot farstudörren. Barnen tittar skräckslagna ut på tomten som i superfart närmar sig. Det ser illa ut men den skickliga tomten gör en bredsladd, ställer sig upp och knackar på dörren, Finns det några snälla barn? Barnens ögon tindrade igen och de sprang före till vardagsrummet. Efter kom tomten som fick en stol att sitta på. Julklappsutdelningen började och jag kände den höga värmen i rummet. Sakta började rakskummet mista sin form och mustachen rann ner i munnen. Tomtens tal blev lite sluddrigt med allt rakskum i munnen. Därefter började skägget på kinderna att sakta förflytta sig nedåt. Min syster gjorde allt för att hålla sig för skratt och var juste och hjälpte till med den fortsatta utdelningen medan jag hade en hand för ansiktet. Oroligt såg jag på barnen om de upptäckt att skägget försvann men alla var fullt upptagna med julklapparna och efter sista klappen smet jag fort ut. Jag är otroligt glad att min kreativa förmåga lyckades lösa situationen och att det blev en lyckad julafton.

GOD JUL och ett GOTT NYTT ÅR

Ett annat skägg!!

 

 

Jakt-och fiskestugan

 

Jag sitter och tittar på ett foto av David, min farfar och hummerfiskare som sitter på en sten vid vattenbrynet och röker cigarr. Det är inte vilken cigarr som helst utan ser ut som en finare sort kanske en Havannacigarr. Hur i hela fridens namn kan en enkel hummerfiskare ha råd med dylika cigarrer. Den berättelsen skall jag berätta nu och lite mer.

I början av femtiotalet fanns det en företagsledare, vi kallar honom direktör S , som letade efter jaktmarker att arrendera för att jaga sjöfågel på. Han hade hittat Öckerö, en mindre namne av sin kusin i Göteborgs södra skärgård. Det behövdes en båt och någon som körde den och på detta sätt kom direktör S och David att träffas och det blev en vänskap som varade livet ut.

Direktör S ville ha en jaktstuga på ön dit han kunde ta med sina affärsvänner. Han ägde ett stålgrossistföretag och hade mycket representation för kunder från Europa. Hur skulle Direktör S få tillstånd att bygga en stuga?  Jo, David var genom skifteslaget (mark som ägs gemensamt av gårdarna) delägare av Öckerö. David var inte mycket för tillstånd så han sa till direktör S att bygga stugan i David’s namn.  Utåt var det David’s fiskestuga men alla visste att det var direktör S som byggt den och alla gillade inte det. Materialet skeppades ut och snart hade snickare byggt färdigt stugan. David gjorde en insats med att frakta snickare och visst material ut till ön.

Jakt- och fiskestugan

Jaktstugans placering på den blåsigaste platsen på Öckerö förvånade många och David hade nog istället velat ha den i den skyddade viken innanför Hamnholmen. Där finns det lämningar efter små stugor från sillperioden och dåtidens fiskare visste nog vad de gjorde. Men Direktör S ville imponera med en magnifik utsikt ut mot havet och horisonten och han betalade stugan och fick som han ville.

När man steg in i stugan så var det fönstret mot väster det första man såg. Fönstret hade åtta rutor, tänk er nutidens zoom med åtta vackra bilder som tillsammans  bildade en gemensam vy av hav och himmel. Under fönstret fanns diskbänken och gasolköket. När man tittade till vänster fanns det ett likadant fönster mot söder, där man såg den lugna viken och i fjärran konturerna av Nidingen. På varsin sida om fönstret stod två väggbyggda dubbelkojer med en tillbyggd bänk utanför de nedre kojerna. Mitt framför fönstret stod bordet två meter långt. Varje koj hade ett draperi och man satt precis utanför kojen. Mycket praktiskt för den som blev trött att bara böja sig bakåt och så låg man i kojen. Taket var välvt och byggt med bastupanel och gav stugan sin speciella karaktär. På väggarna hängde fiskedon och två vättar i trä. Den hade verkligen en känsla av jakt och fiske och hade en speciell doft av instängt blandat med doften av hav och tjära.

I stugan, som vi kallade den, kom det att ske mycket representation och David såg till att det fanns hummer på bordet och hjälpte till att ta hand om gästerna. Det sköts gräsänder i skymningen och i fotogenlampans sken åt man sedan hummer med pilsner och snaps. David kunde inte prata några andra språk men efter ett par snapsar och med hjälp av händer och fötter förstod man varann. Direktör S kunde flera språk och kunde översätta och tyckte nog det var underhållande när David pratade tyska. David blev så populär att han fick följa med på middagarna i Direktör S stora villa i land. Den blåvitrandiga kostymen, den vita skjortan, Amerikaslipsen och den nya skärmmössa gjorde honom till en stilig karl. Bordet var dukat med många glas och många bestick och David spelade nog dummare än han var och Direktör S och gästerna fann stor glädje att hjälpa honom till rätta. Efter middagen drack man kaffe och rökte Havanna-cigarrer och det dukades fram cognacskupor. Direktör S hällde 4-5 cl cognac i botten på det stora glaset enligt kutymen.  David tittade upp på honom och sa ” men käre Gustav (direktör S’s förnamn) du får väl hälla ända upp”! Nu förstår ni var de tjocka Havanna-cigarrerna kom från.

Mina egna minnen från stugan är i 17-års-åldern när jag och tre kompisar fått låna stugan. Vi hade det trevligt på dagarna med fiske och bad men kvällarna blev långa. Vi spelade kort men sedan kom någon på att vi skulle göra snurra flaskan. Det går ut på att man tillsammans skulle hitta på något som den som fick flaskhalsen mot sig skulle utföra. Det var  kunde vara att stå på ett ben och gala som en tupp eller dricka upp den värsta drink som någonsin blandats av tillgängliga drycker varav rödtjutet Parador utgjorde en stor andel. Kvällen hade övergått till natt och det var svårt att komma på något som alla var villiga att göra om flaskhalsen stannade på vederbörandes yta. Det sista uppdraget blev att i kalsongerna springa ett varv barfota runt stugan med toalettspannen från utedasset i handen. Det var fullmåne och helt stilla. Månskenet speglade sig i havet och som en solfjäder utstrålades månskenet in mot stugan. Vi tittade ut genom fönstret och från höger kommer en yngling trippande så lätt och graciöst på stenarna med armen sträckt så långt från näsan som möjligt bärande en blå spann. Det var en vacker och oförglömlig silhuett emot månens sken och den bilden glömmer jag aldrig.

Den sista gången jag lånade stugan var jag en vuxen man med flickvän. Våra vänner Annika och Kjell, båda från inlandet , skulle verkligen få uppleva västkusten och bo i en fiskestuga på en kal klippa. Jag hade en mindre träbåt med en inombordsmotor , Göta-motor, på fyra hästkrafter. Båten gick framåt men inte fort och den startade bara om den hade lust. Denna sommardag hade den startat på första försöket och min blivande fru, Mona, och jag tuffade till nästa vik för att hämta upp våra vänner.  Det var en härlig sommardag med svag nordvästlig vind .Vi gjorde en elegant tilläggning vid bryggan utan att träffa någon annan båt och hann att få stopp på båten före bryggan, det var inte alla gånger detta lyckades. Där stod Annika och Kjell med en packning som om de skulle vara borta en månad. Runt om dem sprang yrvädret, Edit, en border collie, det är en hund som man inte alltid vet vad som är fram eller bak. Vi stuvade in bagaget där det fanns plats och lyckades få Edit att stanna i båten och den blev definitivt fullpackad. Då säger Annika ” Sune skall också med”. Jag tänkte vem i all sin dar är Sune, en raggare från Dalslands inre med brylkräm i håret? Hur skulle detta gå, båten skulle kanske sjunka med en stor Sune ombord och hur rolig skulle helgen bli. Då kommer Annika bärande på en fågelbur med kanariefågeln Sune och jag håller på att sjunka genom durken. Det fanns ingen annan plats än på det lilla fördäcket att ställa fågelburen och jag hoppades av hela mitt hjärta att ingen skulle se oss. Det var nog det märkligaste ekipage som någonsin färdats till Öckerö.  Efterhand kunde jag se det komiska i situationen och gapskratta åt den. Det blev en underbar helg , Sune smet inte sin väg, Edit fångade ingen fiskmås och det kom att vara min sista gång i stugan.

Åren gick och andra tog över att sköta stugan och allt slutade tyvärr med att stugan revs eller eldades upp. Orsaken tycks ha varit olika syn på hur stugan skulle utnyttjas.

Jag äger en tolftedel av David´s ägarandel av Öckerö och ibland dagdrömmer jag om att bygga en identisk stuga och flyga den till Öckerö en tidig morgon. Vad då tillstånd, kunde David kan väl jag och det är väl ingen som skulle tänka på att stugan varit borta, eller?

Vespan

Vespan

Brottet är sedan länge preskriberat men det är något som jag fortfarande ångrar, i alla fall lite. Jag skall nu berätta denna historia för er, så får ni själva bedöma brottets svårighetsgrad. Jag vill varna de kvinnliga läsarna om att detta är en berättelse om unga män och deras väg att för en kort tid skapa en spännande sommar. Jag hoppas att både män och kvinna läser vidare!

 

När sommargästerna kom ut till Onsala på sommaren blev det fullt med ungdomar som inte visste vad de skulle göra. Vi var ett gäng som samlades vid affären i Orrviken, i stort sett varje kväll. Det var över tio killar och endast två tjejer. Tillsammans var vi väl femton ungdomar som uppehöll sig, eller med nutidens ord, hängde vid affären. När en del av sommaren hade gått kunde man varje skämt som drogs för vilken gång i ordningen och alla idéer som dog för att den riktiga orken inte fanns. En dag berättade Tommy ( jag har för säkerhets skull fingerat alla namn) att han hade fått nys om att det stod en vespa gömd i skogen i Mölndal. Det skulle vara en tung vespa (man måste ha körkort för att köra den) och den hade stått där länge och var antagligen stulen. Då kom den sprudlande idén att ta ut vespan till Orrviken och köra med den på småvägarna. Det var otroligt spännande för mopedkillarna om man kunde få köra vespa istället. Killarna hade inte körkort än och vespan var antagligen stulen, kunde det bli mer spännande. Det var ju bara ett litet problem, hur skulle man få den transporterad fyra mil, från Mölndal till Onsala. Janne P kom på att hans brorsa Ove hade bil, en Citroen CV 2. Om vespan skulle kunna komma in i bilen och om Ove ville köra, var den stora frågan. Vi kom överens om att fråga honom och det otroliga hände, han svarade ja.

En dag bestämdes och då åkte Janne och Ove in till Mölndal. Tiden gick och vi väntade spänt på att de skulle komma tillbaka. För varje bil som kom runt kurvan steg hoppet för att sedan försvinna när det inte var Cittran. Men vad var det för ekipage som kom körande runt kurvan ? Framdörren var nästan helöppen och ut stack ett vespadäck och ett styre! Det var en ljuvlig uppenbarelse! Hur de hade fått in vespan i CV2:an var ett mysterium. Till slut lyckades vi bända och slita ut vespan ur bilen. Det var faktiskt värre än att ta ut en krabba ur krabbgarnet.

Där stod den nu, skönheten, som kunde komma upp i närmare 100 km i timman. Det var nästan slagsmål om vem som skulle köra först men förnuftet segrade. Tommy hade hittat den och Janne P hade fått ut den till Onsala, alltså fick de köra premiärturen. Efter kraftfullt kickade (på den tiden fanns inte elstarter) startade motorn, ettans växel kom i läge, kopplingen släpptes sakta upp och iväg for vespan. For och for, den hoppade mest men tog till slut fäste i marken och fortsatte tjutande på ettans växel. Nu skulle tvåans växel in och Tommy frikopplade motorn och kämpade med växelhandtaget. Allt hände på en gång, tvåans växel kom in, frikopplingen släpptes och så hördes smällen när växelkabeln gick av. ”Visst gör det ont när kablar brista” som någon så vackert diktat. (Förlåt Karin Boye)

Premiärturen var ingen succé, men vi hade i alla fall en vespa. Efter många lagningsförsök av växelkabeln löstes problemet med ett snöre. Snöret bands fast i växelreglaget nere vid bakhjulet och om man drog i snöret kunde man nu växla från ettans till fyrans växel, men ville man växla ner fick man stanna och dra tillbaka växelreglaget manuellt. Vespan kördes på de små vägarna mestadels på tvåans växel. Efterhand blev detta inte tillräckligt utmanande och då kom vespa-gänget på att det fanns en långsträcka på minst 500 meter vid Knastås. Nu startade tävlingen. Varje lag bestod av en förare och en växlare. Växlaren höll i snöret och när föraren frikopplande skulle växlaren dra i snöret så pass hårt att han växlade upp till nästa växel. Det var inte så lätt som ni tror, det krävdes skicklighet att nå ända till fyrans växel. Det team som uppnådde högst hastighet vann. Vinnarhastigheten blev 93 km i timmen precis innan bromsen trampades i botten och vespan sladdade ner i diket. I vinnarteamet ingick Gösta och Björn (fingerade namn).

 

Efterhand som tiden gick började oron sprida sig i gänget. Det måste vara en del som hade sett oss och kanske skulle polisanmäla våra tävlingar. Gänget började inse att det inte var något trevligt scenario om polisen kom. Vi måste göra oss av med vespan och det snabbt!

Flera i gänget var tokiga i att se actionfilmer, helst med biljakter som slutade med att en bil körde över ett stup och voltade i luften för att sedan slås i spillror. Givetvis skulle vespan gå samma öde till mötes och nu gällde det att hitta ett lämpligt stup. Ute på Mönster, jag säger inte var, finns det ett berg och ett stup ut åt havet ( stup och stup, det är en definitionsfråga)

Den okända klippan vid Mönster!

Det var fem unga, starka män som började färden mot avrättningsplatsen. Först kunde vespan köras till bensinen tog slut för att sedan släpas på den lilla stigen. Vår spejare och vägvisare, Lasse, visade att det var dags att lämna stigen och ge sig ut i vildmarken. Vi hade med oss fyra rep, som fästes på båda sidorna av vespan, och sedan tog vi vars sitt rep över axeln och började att dra. Färden gick över stock och sten, nästan som  när Amundsen med mannar släpade sina kälkar upp och ner för isbergen och till slut dog de. Skulle vi gå samma öde till mötes? Det var viss dramatik när det blev mer snårigt och otillgängligt, svetten rann, svordomarna osade och frågan restes vem som kommit på denna idiotiska idé. Då mellan två risiga enar såg vi toppen på berget, gänget fick nya krafter och vespan nästan flög till klippans topp.Till slut var då detta ekipage högst upp på klippan och repen lossades. Två killar på var sida av vespan och en längst bak som  började springa med vespan mot branten. En sista knuff och så for vespan över bergskanten och vi rusade ända till kanten för att se den berömda volten men möts av synen när vespan sakta hasar ner mot havet. Antiklimax uppnås när den träffar vattenytan och med ett bubbel skall sjunka ner mot djupet!  Men det är bara en halvmeters djup och där ligger den, vespan, fullt synlig. Det fick istället bli en annan slutscen från gangsterfilmer när bossen pekar på två iniativtagare och säger ”take care of this” (ordna upp detta).

Jag har inte sett vespan sedan dess och var den finns, det är en väl bevarad hemlighet som kommer att följa de två gangstrarna i graven.

Till plastfritt!

 

David och sommargästerna

Vy över Gövik

 

I slutet av maj började det att fejas på Storsagården när årets sommargäster skulle komma efter skolavslutningarna. Efter kriget och i början av femtiotalet började de lite mer välbeställda familjerna i Göteborg hyra sommarboende vid kusten. Det var en mycket viktig inkomstkälla för lokalbefolkningen . Min farfar ”fiskarn” David hade byggt ett skärgårdshus och det fanns två lägenheter till uthyrning på andra våningen. Det ursprungliga huset fanns också kvar och hade, så lämpligt, namnet Gamlahuset. Jag kommer ihåg den speciella doften  av instängdhet som kom emot mig när dörren öppnades till lägenheterna som stått stängda över vintern. Varje lägenhet och hus hade sin speciella doft men snart doftade alla lika av friskhet och såpa. Det var många möten som skedde under sommaren och Björn ( då fyra år) träffade jag som liten när han bodde i en av lägenheterna med sin familj. Vi höll ihop på somrarna tills vi båda började på universitet och vägarna gick isär, men de har nu återknutits igen.  Mina  föräldrar hyrde ut delar av sitt hus för sommarboende och de blev bland annat vänner med ett göteborgspar, Anders och Margareta, en vänskap som varade livet ut. Det mesta var positivt under denna första period då lokalbefolkning och sommarboende trivdes med varandra.

I nästa fas började sommargästerna att köpa tomter och uppföra enkla hus, ”byschor”, och blev nu en egen grupp. Visserligen betalade man endast 1-2 kr per kvadratmeter men på den tiden kanske lantbruket gav 3000-4000 kr per år och sålde man sju tomter på obrukbar mark till ”dumma” sommargäster för nästan 15.000 kronor så betydde det mycket. Fortfarande var det säkert god stämning mellan sommargäster och lokalbefolkningen.

Efter denna fas så blev Onsala alltmer populärt och fler tomter såldes och bebyggdes. Husen blev bättre och sommargästerna blev en egen grupp av mer välbeställda göteborgare som köpte havsnära tomter.

Det finns en mindre vik, Gövik, där nordvästan ligger hårt på under höstarna. Någon gång under 1800-talet byggde bönderna en stenbrygga i viken för att få lä för sina båtar. I Gövik växer pors, som man kryddar brännvin med, och det doftar snaps över hela viken. Därför kallades viken också Porsen. En bit före bryggan hade Birger i Porsen sin stuga och Birger tänkte nog inte på havsutsikten. Det gjorde däremot SKF-direktören som köpte av Birger och byggde ett fint hus. Birger flyttade in i en husvagn i trä och bodde där resten av sitt liv och ölflaskorna hopade sig runt husvagnen. David hade haft sin julle vid stenbryggan sedan början av 1900-talet och bland det första SKF-direktören gjorde var att försöka köra bort David från bryggan för att få båtplats till sig själv. Då började konflikten med sommargästerna, men David var inte den som böjde sig för någon SKF-direktör. Bryggan ägdes av bönderna och de tänkte inte bli avhysta och  tvisten drevs till högsta rättsinstans i Halland. Det fastslogs att David hade rätt till sin båtplats av hävd. 1-0 till David.

Stenbryggan i Gövik.

 

SKF-direktören samlade de andra sommargästerna runt sig och ingen i den gruppen gillade David. På den tiden var det verkligen närproducerat när David kom med sin cykel och med fiskelådan därbak och sålde färskfisk. David protesterade på sitt sätt och sålde ingen fisk till de sommargäster som ogillade honom. Några av dem hade fått båtplatser vid stenbryggan och ordkriget pågick ständigt. Vid ett tillfälle påstod en av sommargästerna att David hade haft sönder hans fiskeredskap. David tyckte det var färdigpratat och fällde den stackarn med ett enda slag. Det sägs att det var en uppercut. Naturligtvis förbättrade inte detta stämningen och David skulle polisanmälas. Att bli nedslagen av en 70-årig gubbe var lite genant för den 40-årige sommargästen. Det blev ingen polisanmälan. Allt detta kan vara en skröna men för mig är den sann. 2-0 till David.

David med lådan full av fisk.

Nästa steg i Onsala var att sommargästerna började sätta upp skyltar att man inte fick köra på deras vägar. Vägar som vi Onsalabor hade kört på i alla år blev helt plötsligt förbjudna att köra på. Dessa skyltar lever tyvärr fortfarande kvar på vissa vägar. Sommargästerna vid Gövik nöjde sig inte med skyltar utan satte även upp bommar över vägen, en från varje sida.  David accepterade aldrig dessa bommar. När  kom cyklande med fiskelådan bakpå  så ställde han cykeln på  vägen och gick fram till  den ena bommen, lyfte av den  och slängde den i diket.  Och sedan gjorde han samma sak med den andra bommen. Medan David var ute och fiskade gick sommargästerna och lyfte tillbaka bommarna. När David kom tillbaka från havet och såg bommarna gjorde han samma sak igen dvs lyfte av bommarna och slängde dem i diket. Så länge David fiskade  passerade han aldrig bommarna utan att lyfta av dem. Efterhand blev sommargästerna inte lika angelägna att lyfta tillbaka bommarna. 3-0 till David.

Nu har sommargästerna blivit Onsalabor och vi är en enda stor familj! Vi genuina Onsalabor, som härstammar minst från 1800-talet, borde klassas som en utrotningshotad art av vilka det borde räddas åtminstone ett par på Nordens Ark.

 

 

 

Min barndoms vintrar

Min barndoms vintrar!

Det var säkert flera vintrar med snö men skidåkning blev aldrig min favoritsysselsättning. Det fanns inga skidbackar i Onsala så vi försökte hitta nerfarter på våra små berg. Problemet var att det stod så många träd i vägen att det var närmast en större bedrift att ta sig ner för berget än Ingemar Stenmarks slalomåk. Det största bekymret för skidåkningen var skidans bindningar, som satt på utsidan av den vanliga kängan. De förde sina egna liv och lossnade när man bäst behövde dem. Det var ett mindre barn som försökte ta sig ner för backen och mycket ilsket uttryckte ”Ävla sit, de bara hänger och slänger”. Det var så vi kände allihop. Sedermera kom skidor där bindningen spändes fast fram på skidan men då hade ishockeyn blivit min sport. Vi spelade på en liten tjärn. Alla som kom dit fick vara med och spela och vi fick inte skjuta höga skott för att inte skada de mindre barnen. Demokratiskt eller hur?

”Moderna skidor” med bra bindningar. Föret kunde varit bättre.

Endast en gång i mitt liv har det varit så kallt att isen legat utanför vår skärgård och det sas att isen låg ända till Danmark. Jag har starkt minne av en upplevelse den vintern och det är den berättelse som följer.

Det var en söndagsmorgon, ute var det några frostgrader och det blåste en lätt vind från nordväst. Min bror Hans och jag hade en längre tid pratat om att ta en fisketur ut på isen. Jag var nog 10 år och min bror 17 år. Vi bestämde att det skulle bli denna söndag. Vår mor Märta blev genast nervös och började förmaningarna om att inte gå för långt ut, inte gå där strömmarna gick m.m Vi hörde fortsättningen på förmaningarna medan vi tyst stängde dörren och gav oss iväg.

Öckerö i bakgrunden och Göviksholmen till vänster. Tänk er det blåa havet som is med ett vitt snötäcke.

 

Vi var utrustade med en ispik ( en käpp med järnspets) som var tämligen slö och hemma- gjorda ispikar. När vi närmade oss havet och såg det annars så blåa havet, var det  nu vitt, öarna därute var också vita av ett tunt lager av snö. Landskapet, havet, öarna; allt bar olika nyanser av vitt och över detta en jämngrå himmel. Jag hade aldrig förut givit mig ut på isen, där det var djupt vatten och det pirrade ordentligt i magen när jag tog de första stegen ut på isen. Vi valde att gå norr om vårt Öckerö (inte ön i Göteborgs skärgård) och började vår vandring och passerade Göviksholmen som nu  på vintern var helt tyst från måsskrik. På 60-talet sprudlade ön av liv på vårarna när nya kullar av fiskmåsar skulle födas. Nu för tiden är den tyst även på våren, det är sorgligt.Vi travade på i gott tempo ut mot gattet mellan Böttholmen och Öckerö. Inne i gattet på Öckerö-sidan ligger en liten vik som är cylinderformad. Efter andra världskriget flöt det in många minor och en av dem hamnade här och när den sprängdes formades denna vik.

Hemmagjorda ispikar

Hans och jag fortsatte ut till de yttersta öarna och det var dags att börja fiska. Vi eller snarare min sju år äldre bror började att hugga med ispiken och efter det som kändes som en evighet blev det ett hål genom isen. Isen var cirka 25 cm tjock och det tog lång tid för min bror att hugga sig igenom den, mest, tror jag, för att  ispiken var slö. Hans började pilka vilket innebär att man har ett silvergnistrande avlångt metallstycke med en krok i änden som man drar upp en bit och låter sjunka. Det skall likna en liten sill som torsken inte kan motstå och så hugger den. Just på denna plats var torsken uppenbarligen mätt för den högg inte. Det var surt att inte få någon torsk när vi dvs min bror hade jobbat så mycket med att få hål på isen.

Nu kändes det riktigt kusligt att lämna öarna och gå mot en öppen horisont. Vi ville komma ut till ”vårt”  torskställe, där vi brukade få torsk. Helt plötsligt hör man hur isen ”sjunger” när det blir en spricka i den, mitt hjärta slog lite snabbare Storebror slår allt intensivare med ispiken och isen svarar tryggt att ni kan fortsätta att gå. ”Den lille” vill inte gå längre ut och tänker på vad mamma hade sagt, var försiktiga pojkar. Precis då går ispiken genom isen och min bror håller på att ramla framåt, isen är knappt 10 cm tjock. Vi har kommit till en kraftig strömfåra och vi måste dra oss snabbt bakåt. Då kom vi på den briljanta idén att fiska i strömfåran. Det var nog dumdristigt men det var väldigt enkelt att hugga upp hålen i de tunna isen. Vi släppte ner pilkarna och det högg direkt på båda . Två fina torskar låg snart på isen. Vi fortsatte att pilka och snart var antalet uppe i fem stycken granna torskar. Det högg till ordentligt på Hans´s pilk och efter visst kämpande låg det en stor och vacker torsk bland de andra.

Nyfångad torsk, dock inte vår. Vi hade inte låda att dra hem dem med.

Vinden började att öka och det sjöng alltmer i isen. Vi måste ta oss hemåt direkt! Då slog det oss att vi inte tagit med något att dra vår fångst i. Hur skulle vi lösa detta! Storebror löste det genom att trä tredubbla fisklinor genom torskarnas gälar och sedan slänga upp allt på sin rygg och började att gå. Vi vände tillbaka mot land och gick söder om Öckerö för att skydda oss mot den ökande vinden. Tänk att det kunde vara så långt när man går mot att köra med båten. Mina ben började tröttna medan min bror vandrade oförtrutet vidare. Min bror var min hjälte som orkade bära fisken som säkert vägde 15 kg. Jag fick nya krafter när jag såg våra bryggor och kunde till slut öppna dörren därhemma och falla i mamma´s armar. Visst hade hon varit väldigt orolig för oss men blev också mycket glad för den färska torsken. Det blev kokt torsk med äggsås till söndagsmiddag. Superbt!

Tänk så mycket oro som besparas i nutid genom mobiltelefonerna.

 

 

 

 

 

 

 

En julberättelse

Min barndoms jul

Jag växte upp på Storsagården i Onsala kommun. I Onsala var de flesta husen lite längre huslängor i ett plan. David ,farfar’n och fiskaren, kom från Källö-Knippla och när det skulle byggas ett nytt hus på Storsagården skulle de givetvis vara ett skärgårdshus med två våningar och glasveranda. Vårt hus låg på tomten bredvid och var inte så stort, så farfar och farmors hus upplevdes som gigantiskt. På övervåningen fanns två lägenheter som hyrdes ut till sommargäster och som sedan stod tomma resten av året. På undervåningen fanns ett stort lantkök och ett kombinerat vardagsrum och sovrum. De var uppvärmda på vintern medan övriga huset stod kallt. Där fanns också ett sovrum till och så salen. Salen öppnades bara på jul och när det kom Amerikafrämmat

Salen var den viktigaste och hemskaste platsen i min barndoms julfirande. Salen värmdes upp med vedkamin och det doftade instängt med ett stänk av rök. Salen var möblerad med ett stort bord och stolar med svarvade ben och sammetsklädsel. De var mycket fina, inte så konstigt eftersom de användes så sällan. På julafton stod stolarna uppställda runt väggarna. Längst in i salen fanns en dörr.

Salens fina stolar i sammetsklädsel.

Ute på landet kunde man inte gå ut och köpa kvällstidningen, så som ofta man gjorde i stan när tomten skulle komma. När telefonen ringde på julaftonen var det alltid tant Marie, som bodde ensam i ett hus lite längre bort på vägen, som hörde av sig. Stackars tant Marie hade blivit av med elen och satt i mörkret. Pappa var ju tvungen att hjälpa henne. Det konstiga var att strax därefter skulle alla samlas i salen.

Hela släkten satte sig på stolarna vid väggarna. Jag lyckades få min mor att sitta så långt ifrån den bortre dörren som möjligt och jag satt darrande i hennes knä. Det dunkade hårt på dörren och in kommer jultomten. Om ni tror att det var en gemytlig, lite rund gubbe med röd klädsel och vitt skägg tror ni fel. Vår tomte var klädd i en lång svart rock, ett par höga eskimåstövlar i grovt läder och tjocka skinnhandskar på händerna. Ansiktet var gummiaktigt med bara lite skägg och högst upp en svart mössa. I handen hade han en lång stav. Det var verkligen en gestalt att skrämma barn med. Och det gjorde han också. Han började gå runt i salen och dunkade sin stav i golvet. Han hälsade på alla och närmade sig mig i mammas knä. Jag höll på att dö av skräck. Jag minns inte vad han sa men efter det som kändes som en evighet gick han vidare och jag kunde andas igen. Nästa skräckfyllda ögonblick kom när tomten skulle dela ut klapparna och han satt på en stol borta vid dörren. Man skulle gå dit och hämta sin klapp. Det fanns ingen chans att jag skulle gå dit ensam. Hållande mamma hårt i handen gick jag; det kändes som flera mil och med ett snabbt tag grabbade jag tag i julklappen och flydde. Efter en långdragen ritual, värre än en högmässa, var klapputdelningen äntligen slut och monstret reste sig och gick ut. Gud ske pris.

Konstigt nog hade pappa lagat tant Maries ljus och kom hem en stund efter den hemska upplevelsen. Vi åt gröt i köket och alla var glada och nöjda. Jag var den gladaste av alla för att nervpressen var över och vad jag fick i julklapp, det har jag glömt.

Länk till nu är det jul igen

 

https://www.vrakat.se/2019/nu-ar-det-jul-igen/

 

 

 

Flaskposter en fortsättning

Hej följare!

Jag skrev i inlägget Flaskposten (https://www.vrakat.se/2019/flaskposten/) om en flaskpost som efter 33 år hittade sin avsändare. Flaskpostens avsändare var Arne W från södra Jylland. I ett brev har Arne skrivit om sin båtsemester 1986 med två andra unga män. I korthet skrev han: Det var två danskar och en engelsman (Bellman var inte med) som lämnade Fåborg på södra Fyn i en gaffelriggad båt. Färden skulle gå till Norge och från Fyn styrde man mot Grenå och därefter österut mot Anholt. Varberg blev därefter hamnen för tredje nattens vila. Marstrand var fjärde etappmålet och under seglatsen dit slänger man i inte mindre än 15 flaskposter i förhoppningen att en båt med tre damer skall hitta dem. Den fortsatta seglatsen mot Norge går bra och efter 33 år kommer det enda svaret. Vår flaskpost, en vacker italiensk vinflaska, har hittat sin avsändare.

Jag har alltid trott att danskar och engelsmän drack öl. Nu hade man på fyra dagar fått ihop femton tomma vinflaskor som blev flaskposter. Det kanske förklarar den optimistiska tron om att tre damer i en båt skulle hitta någon av dessa vinflaskor.

Jag har egentligen bara fått svar på en flaskpost tidigare. Av de cirka 14 flaskposter jag har hittat (varav den senaste nu i höst på Malö) var ett par kastade i vattnet under färden ut till någon av våra närmsta badöar. När jag var runt 10 år hittade jag en flaskpost som inte flutit långt, kanske 500 meter. Det var två tjejer i min egen ålder som skrivit flaskposten. De svarade på mitt brev (mail fanns inte då, ungdomar) och vi började att brevväxla. Jag kommer inte ihåg vad vi skrev om men efter ett tag skickade de ett kort på sig själva, ett svartvitt automatkort. De ville bestämt att jag skulle skicka ett kort på mig. Min mor, som var en väldigt praktisk kvinna, tyckte att jag skulle klippas kort på sommaren. Det kallades att stubbas och ha mycket kort hår, lite mer än dagens rena skallar. Jag fick behålla lite mer hår högst upp, en populär frisyr nu men inte då. Till saken hör att jag hade utstående öron. Med den frisyren såg jag ut som en vingmutter. Jag hade endast kort på mig själv med den frisyren så med viss bävan skickade jag kortet. Och mycket riktigt, så kom det inget mer brev från tjejerna och mitt självförtroende om mitt utseende föll till botten och har inte repat sig riktigt än.  Som vuxen har jag alltid haft långt hår vid öronen och nu är öronen inte så utstående längre så det känns mycket bättre. Man säger att öronen blir större när man blir äldre och håret ramlar av. Det dröjer inte så länge innan man är på ruta ett igen.

Den mest värdefulla flaskan jag har hittat var inte en flaskpost. Det var en vårdag, solen värmde och det kluckade fridfullt i strandkanten. Jag var i tioårsåldern och tog min vanliga vraktur vid stranden i Gövik. Där i sanden låg en vacker brun flaska som var fylld till tre fjärdedelar. Jag drog ur, med viss svårighet, den svarta korken med text på toppen. Det stod cognac. Ur flaskan kom en stark doft jag aldrig känt förut. Farfar’n fiskaren höll på med sin bohusjulle vid bryggan. Jag tog flaskan och gick bort till honom och frågade, vet farfar vad detta är. Hans brunbrända fårade ansikte med den vita mustaschen sken upp i ett brett leende och han sa,  ”den tar jag hand om, min pojk”.

Avslutningsvis så är vi mycket glada för att SS Kaparen adopterat Mönster, där man har en stuga. Det känns väldigt bra att ha med seglingen i projektet. Lite kuriosa om Mönster är att i början av 1900-talet gick David som bodde på Källö-Knippla iland där och begav sig in mot land för att sälja fisk och byta till sig ägg och potatis. Han gick väl en halvmil och kom till Storsagården  där den vackra Helga fanns och så gick det som det gick och det är därför jag finns.

Slutligen så om ni får Kaparbladet så läs noggrannt för Vrakat.se är med.

Flaskposten

33-åring

Fantastiskt! Efter 33 år har avsändaren till min vrakade flaskpost hittats. Det var den 14 juli 1986, på Frankrikes nationaldag, som flaskposten släpptes i havet. Under hösten 2014 när jag gick och vrakade efter stränderna mot Råö kom jag till Vikaholm. En liten strand med fin sand, som var min barndoms badstrand. Det hade blåst mycket den hösten och tången låg som i snödrivor. Nästan allt som flutit in i viken var gömt i tången. Jag såg något litet blekt rött sticka upp ur en tångdriva och såg att det var en flaskhals. Lite spännande är det alltid att lyfta upp en flaska , det kan ju vara en flaskpost. Flaskan var en bullig italiensk vinflaska, en riktig matrona, och minsann var det inte en lapp i flaskan, en flaskpost! Man kunde skönja en text på lappen men den var mycket tunn. Den kniviga frågan blev om jag skulle kunna få ur lappen utan att  slå sönder flaskan. Flaskhalsen var för smal för att få tag i lappen, och om jag slog sönder den, kanske jag ändå inte skulle kunna tyda texten. Det bästa var att behålla den hel som ett prydnadsföremål och jag ställde den bland min samling av gamla flaskor. Där hade den nog stått fortfarande om inte Vrakat.se gjort att jag blivit intresserad att plocka fram gamla strandfynd.

Kanske kunde man göra ett försök att tyda texten och ta hjälp av unga ögon. Mitt barnbarn Anton och jag blev Sherlock Holmes och Watson med förstoringsglas och allt, även pipor. Vi snurrade på flaskan för att få lappen att ligga så att delar av texten kunde synas. Vi snurrade och snurrade och detta var vad vi kunde få fram:

Malö (danskt ö) – Sverige 14/7/86, ss mot Danmark, Arne Wohcort?????( W enda säkra), Sönder??, DK 6720 FANÖ.

Stackars Sherlock som på sin tid inte hade internet. För oss blev det enkelt med danska Hitta. Det fanns en tömrermester på Fanö, Arne Wohlert och som bodde i Sönderho. Fanö är en ö utanför Esbjerg på sydvästra Jylland. Till och med mailadress fanns där. Min käre Watson, nu har vi funnit flaskpostens avsändare. Jag skickade detta mail till honom:

Hej Arne!
Jag bor på den svenska västkusten i Onsala. För 5 år sedan hittade jag en flaskpost när jag gick utefter vår kust. I vår skärgård är den största ön Malö. Jag tyckte flaskan var så fin att jag ville inte slå sönder den. Det gick inte att, vid den tidpunkten, tyda vad som stod på lappen inne i flaskan.  Flaskan glömdes bort men kom fram för ett tag sedan. Jag har nu kunnat tyda följande:
Malö-Sverige 14/7/86
ss mot Danmark
Arne Wohcort kan också tydas till Wohlert
Sönderho
DK 6720 Fanö

Svaret kom efter två veckor.

Hej
det er rigtig sjovt. vil gerne fortælle lidt mere om vores tur. Vi ser i Mor Danmarks logbog i løbet af juli måned og vender tilbage.
god sommer
Arne Wohlert

 

Vilken härlig känsla att hitta avsändaren efter 33 år. Som ni förstår avslutar jag med

FORTSÄTTNING FÖLJER!

Länk till Plastlinornas offer

 

https://www.vrakat.se/2019/plastlinornas-offer/