Min barndoms vintrar

Min barndoms vintrar!

Det var säkert flera vintrar med snö men skidåkning blev aldrig min favoritsysselsättning. Det fanns inga skidbackar i Onsala så vi försökte hitta nerfarter på våra små berg. Problemet var att det stod så många träd i vägen att det var närmast en större bedrift att ta sig ner för berget än Ingemar Stenmarks slalomåk. Det största bekymret för skidåkningen var skidans bindningar, som satt på utsidan av den vanliga kängan. De förde sina egna liv och lossnade när man bäst behövde dem. Det var ett mindre barn som försökte ta sig ner för backen och mycket ilsket uttryckte ”Ävla sit, de bara hänger och slänger”. Det var så vi kände allihop. Sedermera kom skidor där bindningen spändes fast fram på skidan men då hade ishockeyn blivit min sport. Vi spelade på en liten tjärn. Alla som kom dit fick vara med och spela och vi fick inte skjuta höga skott för att inte skada de mindre barnen. Demokratiskt eller hur?

”Moderna skidor” med bra bindningar. Föret kunde varit bättre.

Endast en gång i mitt liv har det varit så kallt att isen legat utanför vår skärgård och det sas att isen låg ända till Danmark. Jag har starkt minne av en upplevelse den vintern och det är den berättelse som följer.

Det var en söndagsmorgon, ute var det några frostgrader och det blåste en lätt vind från nordväst. Min bror Hans och jag hade en längre tid pratat om att ta en fisketur ut på isen. Jag var nog 10 år och min bror 17 år. Vi bestämde att det skulle bli denna söndag. Vår mor Märta blev genast nervös och började förmaningarna om att inte gå för långt ut, inte gå där strömmarna gick m.m Vi hörde fortsättningen på förmaningarna medan vi tyst stängde dörren och gav oss iväg.

Öckerö i bakgrunden och Göviksholmen till vänster. Tänk er det blåa havet som is med ett vitt snötäcke.

 

Vi var utrustade med en ispik ( en käpp med järnspets) som var tämligen slö och hemma- gjorda ispikar. När vi närmade oss havet och såg det annars så blåa havet, var det  nu vitt, öarna därute var också vita av ett tunt lager av snö. Landskapet, havet, öarna; allt bar olika nyanser av vitt och över detta en jämngrå himmel. Jag hade aldrig förut givit mig ut på isen, där det var djupt vatten och det pirrade ordentligt i magen när jag tog de första stegen ut på isen. Vi valde att gå norr om vårt Öckerö (inte ön i Göteborgs skärgård) och började vår vandring och passerade Göviksholmen som nu  på vintern var helt tyst från måsskrik. På 60-talet sprudlade ön av liv på vårarna när nya kullar av fiskmåsar skulle födas. Nu för tiden är den tyst även på våren, det är sorgligt.Vi travade på i gott tempo ut mot gattet mellan Böttholmen och Öckerö. Inne i gattet på Öckerö-sidan ligger en liten vik som är cylinderformad. Efter andra världskriget flöt det in många minor och en av dem hamnade här och när den sprängdes formades denna vik.

Hemmagjorda ispikar

Hans och jag fortsatte ut till de yttersta öarna och det var dags att börja fiska. Vi eller snarare min sju år äldre bror började att hugga med ispiken och efter det som kändes som en evighet blev det ett hål genom isen. Isen var cirka 25 cm tjock och det tog lång tid för min bror att hugga sig igenom den, mest, tror jag, för att  ispiken var slö. Hans började pilka vilket innebär att man har ett silvergnistrande avlångt metallstycke med en krok i änden som man drar upp en bit och låter sjunka. Det skall likna en liten sill som torsken inte kan motstå och så hugger den. Just på denna plats var torsken uppenbarligen mätt för den högg inte. Det var surt att inte få någon torsk när vi dvs min bror hade jobbat så mycket med att få hål på isen.

Nu kändes det riktigt kusligt att lämna öarna och gå mot en öppen horisont. Vi ville komma ut till ”vårt”  torskställe, där vi brukade få torsk. Helt plötsligt hör man hur isen ”sjunger” när det blir en spricka i den, mitt hjärta slog lite snabbare Storebror slår allt intensivare med ispiken och isen svarar tryggt att ni kan fortsätta att gå. ”Den lille” vill inte gå längre ut och tänker på vad mamma hade sagt, var försiktiga pojkar. Precis då går ispiken genom isen och min bror håller på att ramla framåt, isen är knappt 10 cm tjock. Vi har kommit till en kraftig strömfåra och vi måste dra oss snabbt bakåt. Då kom vi på den briljanta idén att fiska i strömfåran. Det var nog dumdristigt men det var väldigt enkelt att hugga upp hålen i de tunna isen. Vi släppte ner pilkarna och det högg direkt på båda . Två fina torskar låg snart på isen. Vi fortsatte att pilka och snart var antalet uppe i fem stycken granna torskar. Det högg till ordentligt på Hans´s pilk och efter visst kämpande låg det en stor och vacker torsk bland de andra.

Nyfångad torsk, dock inte vår. Vi hade inte låda att dra hem dem med.

Vinden började att öka och det sjöng alltmer i isen. Vi måste ta oss hemåt direkt! Då slog det oss att vi inte tagit med något att dra vår fångst i. Hur skulle vi lösa detta! Storebror löste det genom att trä tredubbla fisklinor genom torskarnas gälar och sedan slänga upp allt på sin rygg och började att gå. Vi vände tillbaka mot land och gick söder om Öckerö för att skydda oss mot den ökande vinden. Tänk att det kunde vara så långt när man går mot att köra med båten. Mina ben började tröttna medan min bror vandrade oförtrutet vidare. Min bror var min hjälte som orkade bära fisken som säkert vägde 15 kg. Jag fick nya krafter när jag såg våra bryggor och kunde till slut öppna dörren därhemma och falla i mamma´s armar. Visst hade hon varit väldigt orolig för oss men blev också mycket glad för den färska torsken. Det blev kokt torsk med äggsås till söndagsmiddag. Superbt!

Tänk så mycket oro som besparas i nutid genom mobiltelefonerna.

 

 

 

 

 

 

 

Det här inlägget postades i Berättelser, Blandat, Nya inlägg. Bokmärk permalänken.

2 svar på Min barndoms vintrar

  1. Eva Bergfeldt skriver:

    Gösta! En sån underbar berättelse! Visst har vi många, många historier med oss från våra barn och ungdomsår. Vi glömmer de aldrig och de berikar oss både att minnas själva och att bjuda andra på dem. Jag kände då jag läste hur kalla mina fötter kändes och hur det killade i magen av spänning! Tack för det Du alltid delar med Dig./ Eva Bergfeldt

  2. Annika Lundgren skriver:

    Tack Gösta för din fina berättelse, det var tur att din mamma var ovetande om att ni lika gärna kunde ha drunknat som kommit hem med fisk.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *