Kategoriarkiv: Nya inlägg

Banktjänstemannens berättelse

Kungsbacka Sparbank i bakgrunden.

Vintern hade inte sett sitt slut men våren knackade på dörren och ville komma in med snö som droppar från tak och all skön fågelsång. Minst ett par gånger i veckan gick jag och hälsade på farfar” ”fiskarn” David och min farmor Helga. Vi bodde grannar och vägen dit var kort. Det första man kom in i var en liten kall farstu. Jag knackade och steg sedan direkt in i det stora lantköket. Man möttes av en svag rökdoft från vedspisen, en inrökt doft från Davids cigarillrökande och en doft av hav. Rakt fram i köket fanns vedspisen och diskbänken, till höger det stora matbordet och på samma sida stod en kommod. Kommoden var dåtidens tvättställ när man inte hade badrum och det var utedass som gällde. På vintrarna satt David i köket och bötade (lagade) sina garn och det luktade av gammal tång från garnen. Helt plötligt och utan förvarning nös David så att bordsduken vibrerade och kaffekoppen skallrade. Precis när man återhämtat sig, nös han igen. Det var förmodligende torkade manettrådar, som var kvar i garnen, som han var allergisk emot. Denna förmåga att nysa ärvde jag men mina nysningar var inte så höga men många upp till 15 stycken.Jag började min yrkesbana i 17-årsåldern på Kungsbacka Sparbank och satt mest i kassan. Där blev mina nysningar kända över halva Kungsbacka. När jag började nysa avstannade all verksamheten i banken och när jag kom upp i 15 nysningar utbröt applåder. Det fanns inga maneter i banken att bli allergisk emot men vi hade några slemmiga typer som kunder. Nu nyser jag bara en eller två gånger, livet förändras. 

Min bankbana startade alltså där på Sparbanken 1968 och i en bankvärld så vitt skilt från dagens banker. Det fanns kontanter i stora mängder, istället för swisch fanns det checkar och i banklokalen fanns det banktjänstemän man kunde prata med. Det vanligaste sättet att betala i butik var med check.   För er yngre så var checken en liten blankett, där man skrev till vem man skulle betala och sedan undertecknade man checken. Den som fått checken lämnade den till sin bank och antingen blev beloppet insatt på kontot eller så fick man kontanter. 

 

Det första året på Sparbanken var riktigt roligt och innehöll en del episoder förutom mina nysningar.  Platsen är alltså Kungsbacka Sparbank vid torget i Kungsbacka. En avlång äldre byggnad vid torgets norra sida. Huset var i två plan och det nedre planet var banklokal och i det övre bodde Sparbanksdirektören. Varje morgon kommer Direktören nedför trapporna och ställer sig mitt i lokalen och säger God morgon. Det var inte Gud själv, men bra nära! Han tilltalades med Bankdirektören. Därefter gick han in på sitt stora kontor möblerat med mörka tunga möbler. Bankkamreren tassade efter honom med dagens post under armen och satte sig ytterst på stolen mittemot honom för att notera all ingående post och fördela ut den till berörd personal. Det pågick en ständig vadslagning om när kamreren skulle ramla av stolen. Vid årets julfest hände det oväntade när Bankdirektören klingade i glaset och förklarade att från och med nu skall vi säga du till varandra. Vilken framåtanda! Kamrern chockades och trillade av stolen. 

Den första arbetsuppgiften jag fick som nyanställd det var att ta hand om Memorialkassan. Vad Memorial betydde hade jag inte en aning om men jag berättade tidigare om checkarna. De checkar som lösts in i en annan bank av butiker, restauranger m.m skickades till vår bank och till den nye banktjänstemannen. Hans uppgift var att gå igenom alla checkar och kolla att de var korrekta. Ganska snabbt förstod jag att man satt på plats med mycket stor inblick i Kungsbackabornas liv och allt kommenterades i det lilla kontoret med tre personer. Den mest intressanta dagen var tisdag då helgens checkar kom och den lilla informationsgruppen fick reda på vad kunderna gjort i helgen. Vi visste för hur mycket och ofta man handlade på systemet. När Karl Berntsson köpt blommor två gånger, som han aldrig gjorde annars, spekulerades i vem älskarinnan kunde vara. Kommunstyrelsens ordförande hade varit på hotellet i fredags kväll. Den första checken till bardisken hade en strikt namnteckning, under kvällens lopp skrevs det ut fler checkar och namnteckningarna blev rundare i formen. Den sista namnteckningen för kvällen liknade mest en liten häst. Vi visste en hel del men vi hade ju tystnadsplikt och ingen information gick utanför rummet, inte ens till våra kollegor. 

Jag avancerade till att bli ansvarig för försäljningen av utländsk valuta. Det var många valutor bara i Europa, för detta var före euron. Det fanns D-mark, Lire, Pesetas, Franc m.m som sedan blev euro. För en 18-åring som aldrig varit utomlands var det inte helt lätt att hålla reda på de olika sedlarna. En dag kom det in en kvinna som skulle åka till Jugoslavien och ville köpa valuta. Jugoslaviens valuta hette dinar och jag räknade om 500 svenska kronor till dinarer och överlämnade sedlarna i ett gult fint kuvert. Efter vi stängt klockan tre så stämde man av att bokföringens angivna belopp av valuta stämde överens med det som fanns i kassan. Detta var vad vi gjorde i banken efter tre! Jag hade sålt en hel del valuta under dagen och allt stämde så fint. Men vad var detta? Jag hade sålt dinarer men hade lika många dinarer kvar som i morse. Man är ny och man vill inte göra fel, naturligtvis började det flyga fjärilar i magen. Vad kan jag ha gjort för fel? I facket bredvid dinarerna låg drachmer, Greklands valuta. Aha, hade jag tagit fel valuta, de började ju på D båda två. Så var det och jag hade skickat med drachmer till en kund som absolut inte skulle till Grekland. Jag ser bilden framför mig när hon kommer in i Jugoslavien och skall betala sin kaffe. Nog skulle hon bli förvånad och arg på mig. Hur skulle vi lösa detta? Av någon anledning behövde vi inte skriva upp vem som köpte valuta så det fanns inget namn antecknat. I Sparbanken hjälptes alla åt att hitta felen när man upptäckte dem i slutet av dagen. Nu skulle alla hjälpa Klanten som sålt dinarer istället drachmer. Det jag visste var att hon tagit ut pengar i någon av våra två kassor. Det jag memorerat var att det var en charmig kvinna i 40 års åldern. Jag har alltid varit bra på att känna igen ansikten. Det var bara att börja jobbet, vilket var att kassörerna tog fram uttagslapparna. När det var en kvinnas lapp ropades det upp med namn och frågan om hon var charmig? Svaret var oftast” inte det minsta” och några var man oense om men då gick kvinnan som charmig. Metoden byggde på att de flesta kunderna var kända. Till slut var det bara fyra kvinnor kvar som var charmiga och den andra kvinnan jag ringde var min kund. Vilken otrolig lättnad och vilken känsla att få all hjälpen från kollegorna för att lösa problemet. När hon kom in för att byta till rätt valuta frågade hon hur vi hittade henne, men jag vågade inte berätta att hon var charmig. Jag kanske ändå borde ha gjort det! 

Som nyanställd hade man också hand om växelmaskinen. Det var en maskin som sorterade mynt som kom in från olika butiker. Mynten lade man sedan i rör som andra butiker ville ha som växel. Utländska mynt som hamnat i automater m.m spottade maskinen ut och kunden fick bara halva kursvärdet på dessa. Det berodde på att banken inte sålde mynt till kunder och då blev det dyrt att hantera. Vi anställda fick köpa mynten för halva priset och danska och norska kronor var mycket populära. Vi, min dåvarande flickvän och sedan 50 år min hustru, hade planerat att åka till Norge och hade tjing på alla norska mynt. Semestern hade vi i augusti och vi inhandlade en svart Volkswagen bubbla för 1500:-. Sedan körde vi mot Norge och färjade mellan Moss och Horten. Vi kom en bit mot Geilo. På campingplatsen kunde man hyra stugor för mellan 30-40 kr och det var roliga hände när vi skulle betala. De norska mynten hade jag samlat i en jutesäck i en bärkasses storlek. Den var nästan fylld med mynt och ett snöre höll ihop den högst upp. Ni skulle se campingvärdens blick när vi kommer in med säcken, knyter upp snöret och sedan häller ut en hög mynt på bordet. Hans uppsyn visade på att han misstänkte oss för att länsat parkeringsautomater. Jag förklarade hur det kom sig att vi hade mynten men han såg mycket skeptisk ut. Det blev en rolig road-trip och mynten räckte till Bergen. Vi blev inte heller tagna av polisen även om det blev konstiga blickar när vi kom med vår säck.  

Min lunchstrand i Frillesås.

 

I juli fick jag vikariera för en kollega som hade hand om vårt kontor i Frillesås. Frillesås är en liten ort utmed gamla E:6an i Halland. Fina sandstränder hade gjort den till ett ställe med många sommarstugor. Öppettiderna var 10—12 och de flesta kunderna var sommargäster som ville ha hjälp med sina bankärenden i andra banker. När det var fina dagar tog jag lunch efter stängningen och åkte till sandstranden och badade. Det gällde att inte doppa huvudet så man kom tillbaka våt i håret. De fanns de som var avundsjuka på att jag fick detta trevliga uppdrag. En dag när det börjar närma sig stängningsdags ser jag en liten, korpulent man komma ut från kommunkontoret mittemot. Han sätter fart mot mitt kontor. Han börjar få upp farten, slipsen fladdrar, Robin Hood-frisyren (ta från de rika och ge till de fattiga) släppte sitt grepp över hjässan. I princip fladdrar allt inklusive magen. Han ser ut som en figur från någon serietidning och han blir alltmer röd  i ansiktet. Min tanke är att han skulle råna mig och jag funderade på att gömma mig under disken. Jag hann inte göra något förrän han slet upp dörren och flåsade ”Är det rån?”. Jag tycker han säger ”detta är ett rån” och börjar leta efter en larmknapp. Han säger då något lugnare ”Har du blivit rånad?” och det visar sig vara kommunkamrern i huset mittemot. Istället för att larmet gick till polisen gick det till honom. Det var det första larmet på många år så han var besviken att det inte var ett riktigt rån. Ingen hade berättat att larmknappen satt under disken och kunde nås med knät. Men det var just det som Klanten lyckades med. Jag råkade trycka på knappen en gång till men då kom kommunalkamrern släntrande och tittade igenom fönstret och såg att jag fortfarande fanns kvar. Han ryckte på axlarna och gick tillbaka. 

Efter nästan ett års arbete på sparbanken var det dags för mig att göra militärtjänstgöring och jag slutade i banken. Jag kommer ihåg att det sista som sas var ”Vi kommer inte sakna dig men vi kommer sakna dina nysningar!   

 

Midsommarhälsning

Hej medlemmar!

Tiden går så fort och midsommar är redan här. Det första halvåret som förening har varit mycket givande med en styrelse som hjälper till att utveckla Vrakat. Detta inlägg innehåller en utveckling av information till våra medlemmar. Vi brukar ha någon kompetent person med anknytning till havet som håller föredrag på våra möte i Vrakat. Vi lyckades inte få tag i någon i år och då visar det sig att vi inom Vrakat har mycket kompetens. Anders Lange, vår tekniske chef, har sammanställt information om hur plastavfall återvinns och Olle Hydén informerade om hur man tar hand om döda djur. Det är väldigt tråkigt att Kungsbacka Kommun inte återvinner något av de ilandflutna plastavfallet. Martin Sigurdsson som har ett städområde vid Råö hittade en tross som var 80 meter lång och som säkert vägde 300 kilo. Martin tog själv iland den och vi visade den på Maritima dagen. Vi kontaktade Smögen Återvinning som tar hand om plastrester från fiskeindustri. De kom och hämtade trossen och den återvinns istället för att gå upp i rök.

Eftersom inte kommunen återvinner så alla ni som städar lägg trossar och linor bredvid depån och skicka ett meddelande via kontaktformuläret på hemsidan. När vi samlat ihop tillräckligt kommer Smögen Återvinning och hämtar.

Årsmöte

Vrakatfest med Onsala Taubesällskap, Hans-Åke och Ove

Årsmötet klarades ganska snabbt och resultatet blev att sittande styrelse omvaldes, Per Jonsson tidigare suppleant valdes till revisor och val av ny suppleant sker vid årsmötet 2023.

Det blev ett mycket trevligt möte. Jag (Gösta) och Lasse Bergfeldt fick beröm för vår soppa. Onsala Taubesällskap spelade Taube och på begäran ”House of the rising sun”. Vilka minnen som säkert kommer, till en del av oss. En eld som sprakade och i lågornas sken spelades just denna låt. Vilken avundsjuka man kunde känna mot de killar som kunde spela gitarr och sjunga. Med rätta blev de tjejernas favoriter.

Vrakat har som ambition att lämna nyttig och intressant information till sina medlemmar. Vi har tidigare engagerat föreläsare men denna gång var det svårt att få någon att komma på en fredag. Det gör inget för vi har så mycket kompetens inom Vrakat som kan förmedla intressant kunskap till oss.

Om plaståtervinning

Vår tekniske chef, Anders Lange, informerade om plaståtervinning

Sammanfattningen av Anders presentation finns här: https://www.vrakat.se/om-plastavfall/

Plasten som slängs kan återanvänds till ny plast som i sin tur återanvänds. Plasten kan cirkulera upp till 10 varv på detta sätt!

Idag fungerar det annorlunda här i Kungsbacka. Det mesta av plastavfallet eldas upp vilket genererar koldioxid och kräver att ny plast tillverkas av petroleumprodukter. I Sverige förbränns 87% av allt plastavfall!

För att komma vidare behöver vi alla beakta den så kallade avfallstrappan.
I prioritetsordning: undvik onödiga inköp; köp begagnade produkter; återvinn plasten; om återvinning ej är möjlig förbränn platsen och i absolut sista hand gräv ner den.

För att möjliggöra en bra plaståtervinning behöver vi framöver komma i gång med att källsortera plastavfallet redan på stranden och de som hämtar vårt avfall skall se till att det som kan återvinnas verkligen lämnas till återvinning. Det finns världsledande anläggningar i Motala och i Halmstad som i stor skala återanvänder plastavfall så möjligheterna finns. Vi ser fram emot att Kungsbacka kommun kommer i gång med en förbättrad hantering av plastavfall!

Om döda djur

Olle Hydén, informerar om hur Vrakat skall hantera döda djur.

Olle Hydén, som är Onsalas bäste amatörskådespelare är också fågelskådare. Han har under många år tagit hand om döda djur och delade sin erfarenhet med oss. Hela dokumentet finns här: https://www.vrakat.se/om-doda-djur/  Vilda djur måste man anmäla om man hittar dem. Enligt Olle  är det i första hand färska döda djur som kan intressera myndigheterna och inte kadaver. Det finns en kategori statens vilda djur där man har skyldighet att anmäla dessa. Det djur som kan bli aktuellt för oss är tumlare, som finns i våra vatten. En del ugglor och hackspettar är också statens vilt och kan kollas upp på nätet sök på Statens Vilt. Olle poängterade också att vi bör kontrollera om döda fåglar är ringmärkta. Hur vi skall hantera ringarna finns i Olles dokument.

Ha nu en riktig skön midsommar och väderprognosen visar på vackert väder med härlig temperatur.

Hälsningar

Gösta Franséhn
Ordförande Strandstädningsföreningen Vrakat.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Idag fungerar det annorlunda här i Kungsbacka. Det mesta av plastavfallet eldas upp vilket genererar koldioxid och kräver att ny plast tillverkas av oljeprodukter. I Sverige förbränns 87% av allt plastavfall!

För att komma vidare behöver vi alla beakta den så kallade avfallstrappan.
I prioritetsordning: undvik onödiga inköp; köp begagnade produkter; återvinn plasten; om återvinning ej är möjlig förbränn platsen och i absolut sista hand gräv ner den.

 

För att möjliggöra en bra plaståtervinning behöver vi framöver komma i gång med att källsortera plastavfallet redan på stranden och de som hämtar vårt avfall skall se till att det som kan återvinnas verkligen lämnas till återvinning. Det finns världsledande anläggningar i Motala och i Halmstad som i stor skala återanvänder plastavfall så möjligheterna finns. Vi ser fram emot att Kungsbacka kommun kommer i gång med en förbättrad hantering av plastavfall!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Idag fungerar det annorlunda här i Kungsbacka. Det mesta av plastavfallet eldas upp vilket genererar koldioxid och kräver att ny plast tillverkas av oljeprodukter. I Sverige förbränns 87% av allt plastavfall!

För att komma vidare behöver vi alla beakta den så kallade avfallstrappan.
I prioritetsordning: undvik onödiga inköp; köp begagnade produkter; återvinn plasten; om återvinning ej är möjlig förbränn platsen och i absolut sista hand gräv ner den.

 

För att möjliggöra en bra plaståtervinning behöver vi framöver komma i gång med att källsortera plastavfallet redan på stranden och de som hämtar vårt avfall skall se till att det som kan återvinnas verkligen lämnas till återvinning. Det finns världsledande anläggningar i Motala och i Halmstad som i stor skala återanvänder plastavfall så möjligheterna finns. Vi ser fram emot att Kungsbacka kommun kommer i gång med en förbättrad hantering av plastavfall!

Om plaståtervinning

 

Bilden visar hur det kan fungera – plasten som slängs återanvänds till ny plast som i sin tur återanvänds. Plasten kan cirkulera upp till 10 varv på detta sätt!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Året som gick

Initiativtagare, projektledare Gösta Fransehn vid julpyntad depå byggd av Kjell och Hans.

Hej alla följare och vrakare!

Vilket år det varit med denna eländiga corona. Många har drabbats och mått dåligt och tragiskt nog också kanske mist någon nära. Då är det en lisa för själen att vandra vid havet och helt riskfritt inandas den friska och rena luften. För Vrakat.se har det varit ett fantastiskt år, vi har växt från drygt 100 vrakare till cirka 250 och har nu med oss sju ungdomsidrottslag som adopterat kuststräckor och vi tackar Linus och Florina på Västkuststiftelsen för bidragen, 5000:- per lag. De har också bidragit till vår drift, som blir under 10.000:- detta år. Jag är övertygad om att Vrakat.se  har den mest kostnadseffektiva strandstädningsmetodiken och ett minimum av administration. Vi har samlat ihop drygt två ton plastskräp från tre naturreservat förvaltade av Länsstyrelsen i Halland. Tyvärr har vi inte kunnat få en siffra på vad Kungsbacka Kommun hämtat och lämnat vidare för förbränning. När det inte är några problem för Fältvaktmästaren AB som är Länsstyrelsens entreprenör att ge oss underlag borde det inte vara det för kommunen heller, kan man tycka!

ÅRETS FYND FRÅN HAVET 

Vrakaren för året

Martin årets vrakare med ovanligt fynd en vägbom och tung tross som han slet med själv.

Värstingen i Åsa

Trålrester som hittades vid Gårda Brygga av ungdomsidrottslagen ledda av Mathias Franzen och Christer Salestam hjälpte till att få iväg eländet till Smögen.

Trålrester som vägde nästan ett halvt ton. Togs om hand för återvinning av Fiskareföreningen Norden i Smögen.

 

Värdefullaste fyndet

I år är det ett fenderår. Vi har försökt hitta ett skepp till den stora fendern men inte lyckats än.

Fendrarna är ganska dyrbara och den stora hittades av Lasse dessutom var både Pelle J och Hans F delaktiga i att den hamnade i vår depå.

Värsta fyndet

Färska räkor

I våras hittade jag den här lilla flaskan med texten ”färska räkor” med instruktionen att blanda den tillsammans med vatten i en tank och sedan lägga i räkorna för då håller de sig färska längre (enligt texten). Det lät mycket oroväckande med tanke på hur gott namn våra västsvenska räkor har och man vill ju inte ha några tillsatser. Efterhand hittade vi fler flaskor och det kändes nödvändigt att försöka reda ut hur de användes.

Jag är intresserad av matlagning och främst av det som kommer från havet och är därför mottagare av information från Sjömatsfrämjandet. De kanske vet, tänkte jag, och skickade ett mail. Jag fick svar av Linda Frithiof som också är utbildningsansvarig på Göteborgs Fiskeauktion och hon har lagt ner tid för att hitta svaret.

Räkor och kräftor som lagras färska kan ganska snabbt få svarta fläckar på skalet och tillsatsen ”prawn fresh” förhindrar detta. Svenska räk- och kräftfiskare kokar fångsten ombord på båten och använder inte tillsatsen. Däremot så kokar inte danska fiskare sina kräftor utan använder tillsatsen och kastar flaskan i havet.

Det visade sig att Linda också bor i Onsala och är ordförande i Röde Holme Badförening som återupptog strandstädningen av Röde Holme Viken på påskafton i år. Glädjande var att Badföreningen gick med i Vrakat.se våren 2020. 

Vrakvedsbyggare av årets depå

Hans Fransehn, har varit delaktig i flest byggen av depåer och blir härmed utsedd till 2020-års depåbyggare. Han har valt ut depån på Öckerö, där fiske- och jaktstugan låg, till årets depå. Alla våra depåer är fina på sitt sätt men detta är en minnesrik plats och jag kan rekommendera ett besök. Det är Hans och Britt-Marie, Martin och familjen Fritzne som städar den norra delen av Öckerö inklusive ett antal öar.

En stilren depå vid trappan till bastun vid fisk-och jaktstugan.

Vänligast

Tack Svante Odén för att du hittade min kula till hummertinan och tog kontakt, som tur var hade jag två kulor. Det var en hummer i tinan.

 

 

 

 

Vemodigaste fyndet

 

Jag fick denna ros som hittades på en strand i Falkenberg. Det var på min födelsedag så det kändes bra tills jag kom på  varför man kastar  en ros i havet. Det är många som gått bort som vill få sin aska spridd över havet. Det känns vemodigt det här året och jag återbördade rosen till havet för att hedra alla de som gått bort i covid 19.

Våra ungdomsidrottslag

Frillesås FF

Till våra stora glädje har våra ungdomsidrottslag utvidgats med Frillesås FF som har gjort sin första strandstädning nu på höstkanten. Ni är hjärtligt välkomna i gänget och det innebär att vi har med sju ungdomsidrottslag i Vrakat.se.

Onsala BK

Fredrik Tallsten är projektledare för tjejernas strandstädning.

OBK F 09 in action

Vilket skräpberg. Mycket bra prestation att samla ihop allt detta av F 09

Fredrik skrev följande:

Vi hade en toppendag ute på Lönnö med tjejerna. Det blev städning från 9:00-12:30 och därefter ett snabbt avkylande bad innan vi gav oss hemåt. Tjejerna hade väldigt kul och det är även en bra chans att bättra på lagkänslan och att umgås på annat sätt än på träning och match. Vi hade därefter årets tuffaste match kl 16:00 där tjejerna hade det lite tufft i värmen men de kämpade på grymt!

 

OBK F 06 på Vikaholm norra.

Fredrik skrev:

Vi städade denna höst den 15 november och var ca 20 tjejer och 7 ledare. Med glatt humör och ryggsäckarna fulla med mat och fika gav vi oss av kl 09:00 mot Vikaflacket för att vara strandens riddare och ännu en gång försvara den mot plastens inkräktare. Denna gång fick vi inte ihop lika mycket plast mätt i kg men gängen plockade länge i en av vikarna där det finns mycket småplast. Efter ca 3,5 timme gav vi oss hemåt mot eftermiddagens träning på Rydet.

Onsala Innebandy

Josef Wideström är projektledare för strandstädningen.

Onsala Innebandyklubb pojkar födda 2010.

 

Onsala innebandykillar födda 2006. Bild från 2019.

Innebandykillarna födda 2006 var först ut att ”adoptera” en kuststräcka i Onsala. Vid den första städningen var det mycket gammalt skräp att samla ihop. I en liten vik plockade man ihop nästa ett halvt ton skräp under 2019. 2020 har volymen blivit mindre beroende på att det blåst mycket från syd och ost. Dessa vindar för inte med sig skräpet från Nordsjön vilket inneburit  mindre plastskräp.

Åsa IF

Tjejlag i Åsa med ovanligt mycket trä i sin hög!

 

VRAKATMÖTET

Höstens inplanerade Vrakat-möte blev inte av på det sättet som tänkt. Det blev i alla fall ett möte på en sandstrand. Vi var ett trettiotal vrakare som deltog, alla är inte med på bilden. Det var verkligen roligt att träffas och vi höll alla avstånd efter bästa förmåga.

Vi hade inte någon föredragshållare utan våra projektledare för de nya städområdena presenterade vad som hänt under säsongen.

Mathias Fransehn och Christer Salestam berättade om strandstädningen som omfattar i stort sett hela Åsa och når till Gårda brygga i norr. Dessutom städar damlaget öar i fjorden med stöd från Handelsbanken i Kungsbacka. Naturreservatet Näsbokrok ingår också och med tanke på alla besök som varit där under pandemin är det extra tillfredställande att kusten varit strandstädad. Mathias fick frågan hur många de var och han började räkna och kom fram till cirka 90 personer. Vi har räknat med hälften i våra beräkningar.

Marika och Ove Persson har utvecklat strandstädningen på naturreservatet Vallda-Sandö. Gruppen är nu uppe i tio personer och så cirka 20 innebandyspelare från Onsala. Av okänd anledning fick vi ingen respons från Lerkils IF på vår förfrågan om något lag ville strandstäda på Vallda-Sandö och få 5000:- i ersättning. Onsalas yngre innebandyspelare var däremot på hugget och adopterade en något besvärligare kuststräcka och bidrar nu till en bättre miljö. Den dagen OIBK P10 skulle strandstäda så mötte de Vallda-Sandö innebandylag P 10 på förmiddagen och slog dem med 8-0 för att sedan åka och strandstäda. De var verkligen på hugget den dagen.

Håkan Karlsson har tillsammans med grannar på Draget har tagit sig an den svåra sträckan ut mot Hållsundsudde. Det är skönt att också denna sträcka tas om hand och för att underlätta logistiken kommer man bygga en depå ute på udden under våren 2021.

Linda från Badföreningen i Röda Holme berättar om återupptagen tradition.

Linda Frithiof berättade om hus Badföreningen tagit upp den gamla traditionen att strandstäda på påskafton och sedan elda en påskbrasa. Det blev en succé och mellan 30-40 personer kom för att städa och det blev 19 säckar med skräp. Nästa år blir det förmodligen mycket mindre med skräp när man nu gjort en så bra grundstädning.

När de nya ”vrakarna” presenterat sig avslutade vi med att Ola Carlsson berättade om Vässingsöbornas insats för miljön. Han har  tillsammans med sina grannar  uppehållit en tradition sedan trettio år  tillbaka att strandstäda på långfredagen. Det är en mycket fin tradition som vi verkligen hoppas på en fortsättning i många år till.

Thomas Hansson-Mild var inte med på mötet eftersom SS Kaparen hade sin städdag på Mönster samma dag som vårt möte. Det var uppemot 30 deltagare, vilken uppslutning, som städade bland annat Stora Skedevik. Namnet betyder nog Skitviken och har varit den vik på västsidan som får ta emot mest skräp. Nu på hösten var det inte mycket skräp och den viken har aldrig haft så lite skräp som nu tack vare Thomas och hans klubbmedlemmar. Thomas har skrivit mycket bra artiklar i Kaparbladet om strandstädningen

 

Alla tillönskas

EN GOD JUL och ETT GOTT NYTT ÅR

 

 

 

Jakt-och fiskestugan

 

Jag sitter och tittar på ett foto av David, min farfar och hummerfiskare som sitter på en sten vid vattenbrynet och röker cigarr. Det är inte vilken cigarr som helst utan ser ut som en finare sort kanske en Havannacigarr. Hur i hela fridens namn kan en enkel hummerfiskare ha råd med dylika cigarrer. Den berättelsen skall jag berätta nu och lite mer.

I början av femtiotalet fanns det en företagsledare, vi kallar honom direktör S , som letade efter jaktmarker att arrendera för att jaga sjöfågel på. Han hade hittat Öckerö, en mindre namne av sin kusin i Göteborgs södra skärgård. Det behövdes en båt och någon som körde den och på detta sätt kom direktör S och David att träffas och det blev en vänskap som varade livet ut.

Direktör S ville ha en jaktstuga på ön dit han kunde ta med sina affärsvänner. Han ägde ett stålgrossistföretag och hade mycket representation för kunder från Europa. Hur skulle Direktör S få tillstånd att bygga en stuga?  Jo, David var genom skifteslaget (mark som ägs gemensamt av gårdarna) delägare av Öckerö. David var inte mycket för tillstånd så han sa till direktör S att bygga stugan i David’s namn.  Utåt var det David’s fiskestuga men alla visste att det var direktör S som byggt den och alla gillade inte det. Materialet skeppades ut och snart hade snickare byggt färdigt stugan. David gjorde en insats med att frakta snickare och visst material ut till ön.

Jakt- och fiskestugan

Jaktstugans placering på den blåsigaste platsen på Öckerö förvånade många och David hade nog istället velat ha den i den skyddade viken innanför Hamnholmen. Där finns det lämningar efter små stugor från sillperioden och dåtidens fiskare visste nog vad de gjorde. Men Direktör S ville imponera med en magnifik utsikt ut mot havet och horisonten och han betalade stugan och fick som han ville.

När man steg in i stugan så var det fönstret mot väster det första man såg. Fönstret hade åtta rutor, tänk er nutidens zoom med åtta vackra bilder som tillsammans  bildade en gemensam vy av hav och himmel. Under fönstret fanns diskbänken och gasolköket. När man tittade till vänster fanns det ett likadant fönster mot söder, där man såg den lugna viken och i fjärran konturerna av Nidingen. På varsin sida om fönstret stod två väggbyggda dubbelkojer med en tillbyggd bänk utanför de nedre kojerna. Mitt framför fönstret stod bordet två meter långt. Varje koj hade ett draperi och man satt precis utanför kojen. Mycket praktiskt för den som blev trött att bara böja sig bakåt och så låg man i kojen. Taket var välvt och byggt med bastupanel och gav stugan sin speciella karaktär. På väggarna hängde fiskedon och två vättar i trä. Den hade verkligen en känsla av jakt och fiske och hade en speciell doft av instängt blandat med doften av hav och tjära.

I stugan, som vi kallade den, kom det att ske mycket representation och David såg till att det fanns hummer på bordet och hjälpte till att ta hand om gästerna. Det sköts gräsänder i skymningen och i fotogenlampans sken åt man sedan hummer med pilsner och snaps. David kunde inte prata några andra språk men efter ett par snapsar och med hjälp av händer och fötter förstod man varann. Direktör S kunde flera språk och kunde översätta och tyckte nog det var underhållande när David pratade tyska. David blev så populär att han fick följa med på middagarna i Direktör S stora villa i land. Den blåvitrandiga kostymen, den vita skjortan, Amerikaslipsen och den nya skärmmössa gjorde honom till en stilig karl. Bordet var dukat med många glas och många bestick och David spelade nog dummare än han var och Direktör S och gästerna fann stor glädje att hjälpa honom till rätta. Efter middagen drack man kaffe och rökte Havanna-cigarrer och det dukades fram cognacskupor. Direktör S hällde 4-5 cl cognac i botten på det stora glaset enligt kutymen.  David tittade upp på honom och sa ” men käre Gustav (direktör S’s förnamn) du får väl hälla ända upp”! Nu förstår ni var de tjocka Havanna-cigarrerna kom från.

Mina egna minnen från stugan är i 17-års-åldern när jag och tre kompisar fått låna stugan. Vi hade det trevligt på dagarna med fiske och bad men kvällarna blev långa. Vi spelade kort men sedan kom någon på att vi skulle göra snurra flaskan. Det går ut på att man tillsammans skulle hitta på något som den som fick flaskhalsen mot sig skulle utföra. Det var  kunde vara att stå på ett ben och gala som en tupp eller dricka upp den värsta drink som någonsin blandats av tillgängliga drycker varav rödtjutet Parador utgjorde en stor andel. Kvällen hade övergått till natt och det var svårt att komma på något som alla var villiga att göra om flaskhalsen stannade på vederbörandes yta. Det sista uppdraget blev att i kalsongerna springa ett varv barfota runt stugan med toalettspannen från utedasset i handen. Det var fullmåne och helt stilla. Månskenet speglade sig i havet och som en solfjäder utstrålades månskenet in mot stugan. Vi tittade ut genom fönstret och från höger kommer en yngling trippande så lätt och graciöst på stenarna med armen sträckt så långt från näsan som möjligt bärande en blå spann. Det var en vacker och oförglömlig silhuett emot månens sken och den bilden glömmer jag aldrig.

Den sista gången jag lånade stugan var jag en vuxen man med flickvän. Våra vänner Annika och Kjell, båda från inlandet , skulle verkligen få uppleva västkusten och bo i en fiskestuga på en kal klippa. Jag hade en mindre träbåt med en inombordsmotor , Göta-motor, på fyra hästkrafter. Båten gick framåt men inte fort och den startade bara om den hade lust. Denna sommardag hade den startat på första försöket och min blivande fru, Mona, och jag tuffade till nästa vik för att hämta upp våra vänner.  Det var en härlig sommardag med svag nordvästlig vind .Vi gjorde en elegant tilläggning vid bryggan utan att träffa någon annan båt och hann att få stopp på båten före bryggan, det var inte alla gånger detta lyckades. Där stod Annika och Kjell med en packning som om de skulle vara borta en månad. Runt om dem sprang yrvädret, Edit, en border collie, det är en hund som man inte alltid vet vad som är fram eller bak. Vi stuvade in bagaget där det fanns plats och lyckades få Edit att stanna i båten och den blev definitivt fullpackad. Då säger Annika ” Sune skall också med”. Jag tänkte vem i all sin dar är Sune, en raggare från Dalslands inre med brylkräm i håret? Hur skulle detta gå, båten skulle kanske sjunka med en stor Sune ombord och hur rolig skulle helgen bli. Då kommer Annika bärande på en fågelbur med kanariefågeln Sune och jag håller på att sjunka genom durken. Det fanns ingen annan plats än på det lilla fördäcket att ställa fågelburen och jag hoppades av hela mitt hjärta att ingen skulle se oss. Det var nog det märkligaste ekipage som någonsin färdats till Öckerö.  Efterhand kunde jag se det komiska i situationen och gapskratta åt den. Det blev en underbar helg , Sune smet inte sin väg, Edit fångade ingen fiskmås och det kom att vara min sista gång i stugan.

Åren gick och andra tog över att sköta stugan och allt slutade tyvärr med att stugan revs eller eldades upp. Orsaken tycks ha varit olika syn på hur stugan skulle utnyttjas.

Jag äger en tolftedel av David´s ägarandel av Öckerö och ibland dagdrömmer jag om att bygga en identisk stuga och flyga den till Öckerö en tidig morgon. Vad då tillstånd, kunde David kan väl jag och det är väl ingen som skulle tänka på att stugan varit borta, eller?

Plastfritt

Hej kära följare och vrakare!

Det är otroligt glädjande att kunna säga att över fem mil av Kungsbacka kommuns kuststräcka aldrig har varit så plastfri som nu. Alla våra vrakare, unga som gamla, har varit ute och strandstädat och allt plastskräp är uppsamlat och har hämtats av våra duktiga samarbetspartners Magnus på Fältvaktmästaren AB (jobbar för Länsstyrelsen i Halland) och Sebastian m.fl på Kungsbacka Kommun. Vrakat.se strandstädar nu tre naturreservat, Hållsundsudde-Sönnerbergen, Vallda-Sandö och Näsbokrok. Nu under coronakrisen har många vallfärdat till naturreservaten och då är det extra roligt att kunna visa upp nästan plastfria stränder. Det som jag tror är unikt för Vrakat.se är att vi inspekterar och städar varje meter på kuststräckan och inte endast badstränder.

Åsa

Nya insatser har gjorts av ungdomsfotbollslagen i Åsa IF. Trots tråkigt regn gav de sig  ut och strandstädade i stort sett hela Åsa inklusive naturreservatet Näsbokrok. Har ni inte varit där så gör ett besök. Det är vackert, det är välskött, det finns en barnvagnsvänlig stig och det finns toaletter!

 

 

Det är verkligen bedrövligt att stora fiskredskap inte lämnas iland för återvinning utan att de hamnar i havet och driver ända in till stranden vid Gårda brygga. Vi hör ofta att det inte flyter in så mycket plast i norra Halland jämfört med norra Bohuslän och så är det säkert. Men när det gäller gamla fiskredskap, trossar och lintrassel får vi säkert vår beskärda del.

 

Fiskareföreningen Norden har startat en ny verksamhet med att återvinna uttjänta fiskredskap och trålen på bilden ser väldigt uttjänt ut. Efter ett samtal till Alexander på föreningen kom han ock hämtade trålen efter två dagar. Vi skall nu försöka samla på oss trossar och linrester så att de kan återvinnas istället för att eldas upp. Det går ändå framåt med att ta hand om fiskeindustrins plastavfall. Härligt!

Malö

Det är en fantastisk naturupplevelse att vandra från Malö´s sandstrand och ta den lilla stigen upp mot en rullstensås. Där öppnar sig landskapet med hela Kattegatt i synfältet och där i väst ligger Sveriges äldsta fyr, Nidingen. Strandängen lyser rosa av strandtrift och strandskatan är mycket irriterad över vår närvaro.

Malö-gänget tog sig med båtar ut till ön och gjorde en god insats på syd- och västsidan. Det blev inte lika mycket plastskräp i år som förra året vilket är glädjande.

Nu har Inspektor Jonsson tagit över ansvaret att koordinera strandstädningen på Malö och planera för Malö-gänget m.fl att utföra sina uppdrag. Han är också depåchef och har byggt, med viss hjälp, en ny depå i Sydviken (vårt egna namn).

Inspektor Jonsson på depån i Sydviken

Vikaholm

Innebandylaget P06 har städat sträckan mellan Vikaholm och Gövik. Resultatet syns på bilderna men det märkliga var att vår depå låg på stranden och så mycket har det inte blåst.

Vallda-Sandö

Marika skickade denna rapport från strandstädningen i maj:

Vi var ett litet men starkt gäng som kom för att plocka plastskräp utefter kusten.

 Det mesta av skräpet fanns i vikarna och mest handlar det om gamla trasiga repdelar men även större som gamla madrasser, nät och någon boj.

Övrigt

Sist men inte minst måste vi nämnda andra duktiga vrakare:

Barbro har städat den tuffa sträckan mellan Röda Holme och Knallekilen och vår ”first” lady Lillemor sköter om sin kuststräcka.

Det är extra roligt att Gun-Inger och Annika har engagerat sig och gått med veteranen Kristina vid Abbelås södra strand. Där  fanns det risiga snår med vassa taggar, t o m blodvite uppstod.

Ha nu en riktigt skön sommar!!

Till Vespan!

 

Vespan

Vespan

Brottet är sedan länge preskriberat men det är något som jag fortfarande ångrar, i alla fall lite. Jag skall nu berätta denna historia för er, så får ni själva bedöma brottets svårighetsgrad. Jag vill varna de kvinnliga läsarna om att detta är en berättelse om unga män och deras väg att för en kort tid skapa en spännande sommar. Jag hoppas att både män och kvinna läser vidare!

 

När sommargästerna kom ut till Onsala på sommaren blev det fullt med ungdomar som inte visste vad de skulle göra. Vi var ett gäng som samlades vid affären i Orrviken, i stort sett varje kväll. Det var över tio killar och endast två tjejer. Tillsammans var vi väl femton ungdomar som uppehöll sig, eller med nutidens ord, hängde vid affären. När en del av sommaren hade gått kunde man varje skämt som drogs för vilken gång i ordningen och alla idéer som dog för att den riktiga orken inte fanns. En dag berättade Tommy ( jag har för säkerhets skull fingerat alla namn) att han hade fått nys om att det stod en vespa gömd i skogen i Mölndal. Det skulle vara en tung vespa (man måste ha körkort för att köra den) och den hade stått där länge och var antagligen stulen. Då kom den sprudlande idén att ta ut vespan till Orrviken och köra med den på småvägarna. Det var otroligt spännande för mopedkillarna om man kunde få köra vespa istället. Killarna hade inte körkort än och vespan var antagligen stulen, kunde det bli mer spännande. Det var ju bara ett litet problem, hur skulle man få den transporterad fyra mil, från Mölndal till Onsala. Janne P kom på att hans brorsa Ove hade bil, en Citroen CV 2. Om vespan skulle kunna komma in i bilen och om Ove ville köra, var den stora frågan. Vi kom överens om att fråga honom och det otroliga hände, han svarade ja.

En dag bestämdes och då åkte Janne och Ove in till Mölndal. Tiden gick och vi väntade spänt på att de skulle komma tillbaka. För varje bil som kom runt kurvan steg hoppet för att sedan försvinna när det inte var Cittran. Men vad var det för ekipage som kom körande runt kurvan ? Framdörren var nästan helöppen och ut stack ett vespadäck och ett styre! Det var en ljuvlig uppenbarelse! Hur de hade fått in vespan i CV2:an var ett mysterium. Till slut lyckades vi bända och slita ut vespan ur bilen. Det var faktiskt värre än att ta ut en krabba ur krabbgarnet.

Där stod den nu, skönheten, som kunde komma upp i närmare 100 km i timman. Det var nästan slagsmål om vem som skulle köra först men förnuftet segrade. Tommy hade hittat den och Janne P hade fått ut den till Onsala, alltså fick de köra premiärturen. Efter kraftfullt kickade (på den tiden fanns inte elstarter) startade motorn, ettans växel kom i läge, kopplingen släpptes sakta upp och iväg for vespan. For och for, den hoppade mest men tog till slut fäste i marken och fortsatte tjutande på ettans växel. Nu skulle tvåans växel in och Tommy frikopplade motorn och kämpade med växelhandtaget. Allt hände på en gång, tvåans växel kom in, frikopplingen släpptes och så hördes smällen när växelkabeln gick av. ”Visst gör det ont när kablar brista” som någon så vackert diktat. (Förlåt Karin Boye)

Premiärturen var ingen succé, men vi hade i alla fall en vespa. Efter många lagningsförsök av växelkabeln löstes problemet med ett snöre. Snöret bands fast i växelreglaget nere vid bakhjulet och om man drog i snöret kunde man nu växla från ettans till fyrans växel, men ville man växla ner fick man stanna och dra tillbaka växelreglaget manuellt. Vespan kördes på de små vägarna mestadels på tvåans växel. Efterhand blev detta inte tillräckligt utmanande och då kom vespa-gänget på att det fanns en långsträcka på minst 500 meter vid Knastås. Nu startade tävlingen. Varje lag bestod av en förare och en växlare. Växlaren höll i snöret och när föraren frikopplande skulle växlaren dra i snöret så pass hårt att han växlade upp till nästa växel. Det var inte så lätt som ni tror, det krävdes skicklighet att nå ända till fyrans växel. Det team som uppnådde högst hastighet vann. Vinnarhastigheten blev 93 km i timmen precis innan bromsen trampades i botten och vespan sladdade ner i diket. I vinnarteamet ingick Gösta och Björn (fingerade namn).

 

Efterhand som tiden gick började oron sprida sig i gänget. Det måste vara en del som hade sett oss och kanske skulle polisanmäla våra tävlingar. Gänget började inse att det inte var något trevligt scenario om polisen kom. Vi måste göra oss av med vespan och det snabbt!

Flera i gänget var tokiga i att se actionfilmer, helst med biljakter som slutade med att en bil körde över ett stup och voltade i luften för att sedan slås i spillror. Givetvis skulle vespan gå samma öde till mötes och nu gällde det att hitta ett lämpligt stup. Ute på Mönster, jag säger inte var, finns det ett berg och ett stup ut åt havet ( stup och stup, det är en definitionsfråga)

Den okända klippan vid Mönster!

Det var fem unga, starka män som började färden mot avrättningsplatsen. Först kunde vespan köras till bensinen tog slut för att sedan släpas på den lilla stigen. Vår spejare och vägvisare, Lasse, visade att det var dags att lämna stigen och ge sig ut i vildmarken. Vi hade med oss fyra rep, som fästes på båda sidorna av vespan, och sedan tog vi vars sitt rep över axeln och började att dra. Färden gick över stock och sten, nästan som  när Amundsen med mannar släpade sina kälkar upp och ner för isbergen och till slut dog de. Skulle vi gå samma öde till mötes? Det var viss dramatik när det blev mer snårigt och otillgängligt, svetten rann, svordomarna osade och frågan restes vem som kommit på denna idiotiska idé. Då mellan två risiga enar såg vi toppen på berget, gänget fick nya krafter och vespan nästan flög till klippans topp.Till slut var då detta ekipage högst upp på klippan och repen lossades. Två killar på var sida av vespan och en längst bak som  började springa med vespan mot branten. En sista knuff och så for vespan över bergskanten och vi rusade ända till kanten för att se den berömda volten men möts av synen när vespan sakta hasar ner mot havet. Antiklimax uppnås när den träffar vattenytan och med ett bubbel skall sjunka ner mot djupet!  Men det är bara en halvmeters djup och där ligger den, vespan, fullt synlig. Det fick istället bli en annan slutscen från gangsterfilmer när bossen pekar på två iniativtagare och säger ”take care of this” (ordna upp detta).

Jag har inte sett vespan sedan dess och var den finns, det är en väl bevarad hemlighet som kommer att följa de två gangstrarna i graven.

Till plastfritt!

 

David och sommargästerna

Vy över Gövik

 

I slutet av maj började det att fejas på Storsagården när årets sommargäster skulle komma efter skolavslutningarna. Efter kriget och i början av femtiotalet började de lite mer välbeställda familjerna i Göteborg hyra sommarboende vid kusten. Det var en mycket viktig inkomstkälla för lokalbefolkningen . Min farfar ”fiskarn” David hade byggt ett skärgårdshus och det fanns två lägenheter till uthyrning på andra våningen. Det ursprungliga huset fanns också kvar och hade, så lämpligt, namnet Gamlahuset. Jag kommer ihåg den speciella doften  av instängdhet som kom emot mig när dörren öppnades till lägenheterna som stått stängda över vintern. Varje lägenhet och hus hade sin speciella doft men snart doftade alla lika av friskhet och såpa. Det var många möten som skedde under sommaren och Björn ( då fyra år) träffade jag som liten när han bodde i en av lägenheterna med sin familj. Vi höll ihop på somrarna tills vi båda började på universitet och vägarna gick isär, men de har nu återknutits igen.  Mina  föräldrar hyrde ut delar av sitt hus för sommarboende och de blev bland annat vänner med ett göteborgspar, Anders och Margareta, en vänskap som varade livet ut. Det mesta var positivt under denna första period då lokalbefolkning och sommarboende trivdes med varandra.

I nästa fas började sommargästerna att köpa tomter och uppföra enkla hus, ”byschor”, och blev nu en egen grupp. Visserligen betalade man endast 1-2 kr per kvadratmeter men på den tiden kanske lantbruket gav 3000-4000 kr per år och sålde man sju tomter på obrukbar mark till ”dumma” sommargäster för nästan 15.000 kronor så betydde det mycket. Fortfarande var det säkert god stämning mellan sommargäster och lokalbefolkningen.

Efter denna fas så blev Onsala alltmer populärt och fler tomter såldes och bebyggdes. Husen blev bättre och sommargästerna blev en egen grupp av mer välbeställda göteborgare som köpte havsnära tomter.

Det finns en mindre vik, Gövik, där nordvästan ligger hårt på under höstarna. Någon gång under 1800-talet byggde bönderna en stenbrygga i viken för att få lä för sina båtar. I Gövik växer pors, som man kryddar brännvin med, och det doftar snaps över hela viken. Därför kallades viken också Porsen. En bit före bryggan hade Birger i Porsen sin stuga och Birger tänkte nog inte på havsutsikten. Det gjorde däremot SKF-direktören som köpte av Birger och byggde ett fint hus. Birger flyttade in i en husvagn i trä och bodde där resten av sitt liv och ölflaskorna hopade sig runt husvagnen. David hade haft sin julle vid stenbryggan sedan början av 1900-talet och bland det första SKF-direktören gjorde var att försöka köra bort David från bryggan för att få båtplats till sig själv. Då började konflikten med sommargästerna, men David var inte den som böjde sig för någon SKF-direktör. Bryggan ägdes av bönderna och de tänkte inte bli avhysta och  tvisten drevs till högsta rättsinstans i Halland. Det fastslogs att David hade rätt till sin båtplats av hävd. 1-0 till David.

Stenbryggan i Gövik.

 

SKF-direktören samlade de andra sommargästerna runt sig och ingen i den gruppen gillade David. På den tiden var det verkligen närproducerat när David kom med sin cykel och med fiskelådan därbak och sålde färskfisk. David protesterade på sitt sätt och sålde ingen fisk till de sommargäster som ogillade honom. Några av dem hade fått båtplatser vid stenbryggan och ordkriget pågick ständigt. Vid ett tillfälle påstod en av sommargästerna att David hade haft sönder hans fiskeredskap. David tyckte det var färdigpratat och fällde den stackarn med ett enda slag. Det sägs att det var en uppercut. Naturligtvis förbättrade inte detta stämningen och David skulle polisanmälas. Att bli nedslagen av en 70-årig gubbe var lite genant för den 40-årige sommargästen. Det blev ingen polisanmälan. Allt detta kan vara en skröna men för mig är den sann. 2-0 till David.

David med lådan full av fisk.

Nästa steg i Onsala var att sommargästerna började sätta upp skyltar att man inte fick köra på deras vägar. Vägar som vi Onsalabor hade kört på i alla år blev helt plötsligt förbjudna att köra på. Dessa skyltar lever tyvärr fortfarande kvar på vissa vägar. Sommargästerna vid Gövik nöjde sig inte med skyltar utan satte även upp bommar över vägen, en från varje sida.  David accepterade aldrig dessa bommar. När  kom cyklande med fiskelådan bakpå  så ställde han cykeln på  vägen och gick fram till  den ena bommen, lyfte av den  och slängde den i diket.  Och sedan gjorde han samma sak med den andra bommen. Medan David var ute och fiskade gick sommargästerna och lyfte tillbaka bommarna. När David kom tillbaka från havet och såg bommarna gjorde han samma sak igen dvs lyfte av bommarna och slängde dem i diket. Så länge David fiskade  passerade han aldrig bommarna utan att lyfta av dem. Efterhand blev sommargästerna inte lika angelägna att lyfta tillbaka bommarna. 3-0 till David.

Nu har sommargästerna blivit Onsalabor och vi är en enda stor familj! Vi genuina Onsalabor, som härstammar minst från 1800-talet, borde klassas som en utrotningshotad art av vilka det borde räddas åtminstone ett par på Nordens Ark.

 

 

 

Vårens aktiviteter

Hej kära följare !

Det har blivit svåra tider med ett Corona-virus som i många stycken lamslagit vårt samhälle. Befinner man sig dessutom i riskgruppen råder en stram karantän. Det man kan göra är  ta sig ut till havet med den friska luften och där långa avstånd mellan personer kan hållas. Strandstädning är en mycket bra sysselsättning i dessa tider. Vrakat.se går tvärs emot övriga samhället, vi växer. Styrelsen i Åsa IF har beslutat att man skall ingå i Vrakat.se med fyra fotbollslag, vår kontaktperson är Mathias Franzén, tidigare handbollsspelare och vår andra världsmästare i Vrakat.se. Vi samlar på världsmästare. I höstas var vi runt 100 aktiva vrakare och den här säsongen räknar vi med att vara  över 200 personer, inklusive ungdomsidrottslagen. En tillväxt på 100 % och vi kommer att växa vidare med vårt framgångsrika koncept.

Här kommer rapportering från olika städområde:

Nya grupper i Vrakat.se

Åsa

Vi välkomnar Åsa IF och städgruppen Gårda-brygga till Vrakat.se

Vi räknar med att minst 70 personer kommer vara aktiva i Åsa. Hela Åsa är en adopterad kuststräcka inklusive naturreservatet Näsbokrok. Det är så tillfredställande och glädjande att ungdomar kommer till havet och hjälper att få bort plastskräpet.

Röde Holme

Vi hälsar Röde Holme Badförening välkommen till Vrakat.se. Linda Fritiof, ordförande i Badföreningen, tog initiativet till att återuppta en gammal tradition att strandstäda på påskafton. Det blev verkligen en succé och mellan 20-30 personer kom och städade. Ett stort tack till Badföreningen för insatsen och speciellt ett extra stort TACK till Linda.

Ett stort tack till Sebastian Ågren på Kba kommun som ryckte ut och hämtade säckarna på Röde Holme. Han sköter också  att övriga depåer på land töms.

Hållsundsudde

Vi har nu fått en grupp som städar den lite svåra sträckan till Hållsundsudde och hälsar Håkan och Ebba med sina Draget-grannar välkomna till Vrakat.se

Städaktiviteter 

Skallanäs

Traditionsenligt gav sig Vässingsöborna på långfredagen ut och strandstädade Skallanäs, precis som man gjort de senaste 30 åren. Det var 15 personer som deltog, både gamla Vässingsöbor och nyinflyttade. Tyvärr har vi inga bilder på dem men det finns en bild på depån som blev överfull med säckar.

Överfull depå Skallanäs

Mönster

SS Kaparen med Thomas Hansson Mild i spetsen har strandstädat Mönster för första gången. Det var runt 20 personer som var ute i det inledningsvis regniga vädret. Seglarna är nog vana att ge sig ut i dåligt väder på havet men nu fick de vara på land och hantera en skräpplockare istället för att dra i tåtar. Enligt Thomas var alla mycket positiva till städningen och nästa år skall man vara 100 städare (Thomas utsaga). Vilket bra jobb alla gjorde!

Sönnerbergen

Lasse och Christina Fritzne och deras familj har adopterat delar av Öckerö och Byttholmen. De har nu blivit utsedda att samordna hela Sönnerbergen och kommer att angripa sig  sin uppgift med glädje och driv. Det som driver in kommer tas om hand.

Lasse och Christina våra nya samordnare

Vikaholm

Onsala BK´s tjejer födda 2006 var ute på Vikaholm och städade sin adopterade kuststräcka på norrsidan. Återigen var det en gedigen insats som tjejerna gjorde. Jag tror att de plockade lite plastskräp på killarnas (Innebandylaget födda 006) sträcka också när de ändå var igång. Det är säkert en del kvar att plocka för killarna också.

Öckerö med flera öar

Martin har varit strandstädare i flera år och städar flera öar norr om Öckerö bl.a Vassholmen. Han har verkligen hittat årets första tross och dessutom den mest märkliga fyndet, en vägbom. Det är verkligen  något man har nytta av på havet, kanske kan man ha den på ett grund!

 

Min bror har blivit en depåbyggare av rang och strandstädar Hamnholmen, västra Öckerö och Stensholmarna. Om ni vill veta var de ligger gå in på städområden i menyn och under Hållsundsudde-Sönnerbergen finns kartan ni kan klicka på för att hitta var han städar.

 

Vallda-Sandö

Här har det blivit ett bekymmer att besökare på naturreservatet lägger annat skräp i och vid depån. Marika och Ove har löst det med att sätta lock på depån. Vi får hoppas att det reducerar vanligt avfall och att Marika och Ove slipper att ta hand om eländet.

Det blev mycket att rapportera om denna gången och det är fantastiskt att så många människor vill engagera sig i Vrakat.se och vi fortsätter strandstäda och att växa.

Det är en härlig känsla att uppleva att Vrakat.se´s arbetsmetodik fungerar och se hur delar av vår kust strandstädas kontinuerligt och blir efterhand mer plastfri. Vrakat.se strandstädar nu tre naturreservat Hållsundsudde-Sönnerbergen, Vallda-Sandö och Näsbokrok. Det känns väldigt bra!

 

 

Min barndoms vintrar

Min barndoms vintrar!

Det var säkert flera vintrar med snö men skidåkning blev aldrig min favoritsysselsättning. Det fanns inga skidbackar i Onsala så vi försökte hitta nerfarter på våra små berg. Problemet var att det stod så många träd i vägen att det var närmast en större bedrift att ta sig ner för berget än Ingemar Stenmarks slalomåk. Det största bekymret för skidåkningen var skidans bindningar, som satt på utsidan av den vanliga kängan. De förde sina egna liv och lossnade när man bäst behövde dem. Det var ett mindre barn som försökte ta sig ner för backen och mycket ilsket uttryckte ”Ävla sit, de bara hänger och slänger”. Det var så vi kände allihop. Sedermera kom skidor där bindningen spändes fast fram på skidan men då hade ishockeyn blivit min sport. Vi spelade på en liten tjärn. Alla som kom dit fick vara med och spela och vi fick inte skjuta höga skott för att inte skada de mindre barnen. Demokratiskt eller hur?

”Moderna skidor” med bra bindningar. Föret kunde varit bättre.

Endast en gång i mitt liv har det varit så kallt att isen legat utanför vår skärgård och det sas att isen låg ända till Danmark. Jag har starkt minne av en upplevelse den vintern och det är den berättelse som följer.

Det var en söndagsmorgon, ute var det några frostgrader och det blåste en lätt vind från nordväst. Min bror Hans och jag hade en längre tid pratat om att ta en fisketur ut på isen. Jag var nog 10 år och min bror 17 år. Vi bestämde att det skulle bli denna söndag. Vår mor Märta blev genast nervös och började förmaningarna om att inte gå för långt ut, inte gå där strömmarna gick m.m Vi hörde fortsättningen på förmaningarna medan vi tyst stängde dörren och gav oss iväg.

Öckerö i bakgrunden och Göviksholmen till vänster. Tänk er det blåa havet som is med ett vitt snötäcke.

 

Vi var utrustade med en ispik ( en käpp med järnspets) som var tämligen slö och hemma- gjorda ispikar. När vi närmade oss havet och såg det annars så blåa havet, var det  nu vitt, öarna därute var också vita av ett tunt lager av snö. Landskapet, havet, öarna; allt bar olika nyanser av vitt och över detta en jämngrå himmel. Jag hade aldrig förut givit mig ut på isen, där det var djupt vatten och det pirrade ordentligt i magen när jag tog de första stegen ut på isen. Vi valde att gå norr om vårt Öckerö (inte ön i Göteborgs skärgård) och började vår vandring och passerade Göviksholmen som nu  på vintern var helt tyst från måsskrik. På 60-talet sprudlade ön av liv på vårarna när nya kullar av fiskmåsar skulle födas. Nu för tiden är den tyst även på våren, det är sorgligt.Vi travade på i gott tempo ut mot gattet mellan Böttholmen och Öckerö. Inne i gattet på Öckerö-sidan ligger en liten vik som är cylinderformad. Efter andra världskriget flöt det in många minor och en av dem hamnade här och när den sprängdes formades denna vik.

Hemmagjorda ispikar

Hans och jag fortsatte ut till de yttersta öarna och det var dags att börja fiska. Vi eller snarare min sju år äldre bror började att hugga med ispiken och efter det som kändes som en evighet blev det ett hål genom isen. Isen var cirka 25 cm tjock och det tog lång tid för min bror att hugga sig igenom den, mest, tror jag, för att  ispiken var slö. Hans började pilka vilket innebär att man har ett silvergnistrande avlångt metallstycke med en krok i änden som man drar upp en bit och låter sjunka. Det skall likna en liten sill som torsken inte kan motstå och så hugger den. Just på denna plats var torsken uppenbarligen mätt för den högg inte. Det var surt att inte få någon torsk när vi dvs min bror hade jobbat så mycket med att få hål på isen.

Nu kändes det riktigt kusligt att lämna öarna och gå mot en öppen horisont. Vi ville komma ut till ”vårt”  torskställe, där vi brukade få torsk. Helt plötsligt hör man hur isen ”sjunger” när det blir en spricka i den, mitt hjärta slog lite snabbare Storebror slår allt intensivare med ispiken och isen svarar tryggt att ni kan fortsätta att gå. ”Den lille” vill inte gå längre ut och tänker på vad mamma hade sagt, var försiktiga pojkar. Precis då går ispiken genom isen och min bror håller på att ramla framåt, isen är knappt 10 cm tjock. Vi har kommit till en kraftig strömfåra och vi måste dra oss snabbt bakåt. Då kom vi på den briljanta idén att fiska i strömfåran. Det var nog dumdristigt men det var väldigt enkelt att hugga upp hålen i de tunna isen. Vi släppte ner pilkarna och det högg direkt på båda . Två fina torskar låg snart på isen. Vi fortsatte att pilka och snart var antalet uppe i fem stycken granna torskar. Det högg till ordentligt på Hans´s pilk och efter visst kämpande låg det en stor och vacker torsk bland de andra.

Nyfångad torsk, dock inte vår. Vi hade inte låda att dra hem dem med.

Vinden började att öka och det sjöng alltmer i isen. Vi måste ta oss hemåt direkt! Då slog det oss att vi inte tagit med något att dra vår fångst i. Hur skulle vi lösa detta! Storebror löste det genom att trä tredubbla fisklinor genom torskarnas gälar och sedan slänga upp allt på sin rygg och började att gå. Vi vände tillbaka mot land och gick söder om Öckerö för att skydda oss mot den ökande vinden. Tänk att det kunde vara så långt när man går mot att köra med båten. Mina ben började tröttna medan min bror vandrade oförtrutet vidare. Min bror var min hjälte som orkade bära fisken som säkert vägde 15 kg. Jag fick nya krafter när jag såg våra bryggor och kunde till slut öppna dörren därhemma och falla i mamma´s armar. Visst hade hon varit väldigt orolig för oss men blev också mycket glad för den färska torsken. Det blev kokt torsk med äggsås till söndagsmiddag. Superbt!

Tänk så mycket oro som besparas i nutid genom mobiltelefonerna.

 

 

 

 

 

 

 

Bra start 2020

Hej kära följare!

Året 2020 började mycket bra för Vrakat.se. Västkuststiftelsen finansierade inköpet av en elutombordare till Vrakbåten och till en kamera. Det var en häftig upplevelse att provköra motorn, visserligen gick det inte fort men lite fortare än när kustroddarna tar i. Den maxade i tre knop med vinden från aktern. Vi tror nog att vi skall få upp den till fyra knop när vi tömt ut allt vatten ur båten. En del av vattnet har gömt sig i utrymmet mellan skroven. Det är en gedigen båt med dubbelskrov. Vi håller på att bekanta oss med kameran. Syftet med kameran är att bilderna skall få bättre teknisk kvalité, det är något med pixlar.

 

Ni tror kanske att det inte händer något i ett strandstädningsprojekt i januari men så är minsann inte fallet!  Här kommer en presentation av aktiviteterna i Vrakat.se under året hittills.

Vi har fått in vår första världsmästare i Vrakat.se. Thomas Hansson-Mild blir SS Kaparens projektledare för deras strandstädning på Mönster. Vi är mycket stolta för det och ser framemot ett givande samarbete.

 

Marika och Ove har arbetat vidare med naturreservatet Vallda-Sandö och vi har nu lagt in det under Depåer och städområden. Vi kommer att fastställa var depåerna skall finnas och dela upp kuststräckan nu under våren. Det finns sträckor att ”adoptera” om ni är intresserade. Maila marika.u.persson@gmail.com om du är intresserad av att adoptera en bit kuststräcka eller vara med vid ett enstaka städtillfälle.

Det finns nu intresse för att adoptera sträckan från Kreuger-strand till Gottskär på Draget-sidan. Maila gosta.fransehn@vrakat.se om ni vill vara med och göra en insats på denna vackra kuststräcka.

På Röde Holme har ordförande  för Badföreningen med ordförande Linda Fritiof i spetsen gått med i Vrakat.se och kommer att städa hela badviken. Det blir ett event när Badföreningen lägger i och tar upp bryggorna och samtidigt städar stranden. Man kommer nog att plocka upp plast däremellan också.

Jag har gästat Kungsbacka Kommun och träffade Sebastian Åberg, Jan Falebjörk och Hanna Ångman. Det har varit ett mycket bra samarbete under 2019 och vi stämde av att vi kunde fortsätta på samma sätt även 2020. Det positiva var också att de kan hämta plastskräpet på Vallda Sandö och vi diskuterade var våra depåer kan placeras. Det är härligt med möte som är så positiva.

Vår alltid så positiva Annelie Ohlsson på Länsstyrelsen i Halland och Magnus från Fältvaktmästaren AB (han som hämtar plastavfallet) var på besök här i Onsala. Annelie fick en Vrakat-lampa och båda fick diplomet med Miljöpriset. Vi var alla så glada och nöjda med säsongen 2019 och allt fungerat mycket bra och i en sådan positiv anda. Inför kommande säsong diskuterade vi depåernas placering. På Malö skall vi ha en större depå på östsidan där det går att gå in med en större båt och Vrakat.se skall flytta plastskräpet från västsidan till denna depå med vrakbåten.

Nu fortsätter vårt arbete och stormarna Ciara och Dennis gör nog att det är plast att plocka bort från vår kust. Låt oss ge allt för att skapa en plastfri kust.