Banktjänstemannens berättelse

Kungsbacka Sparbank i bakgrunden.

Vintern hade inte sett sitt slut men våren knackade på dörren och ville komma in med snö som droppar från tak och all skön fågelsång. Minst ett par gånger i veckan gick jag och hälsade på farfar” ”fiskarn” David och min farmor Helga. Vi bodde grannar och vägen dit var kort. Det första man kom in i var en liten kall farstu. Jag knackade och steg sedan direkt in i det stora lantköket. Man möttes av en svag rökdoft från vedspisen, en inrökt doft från Davids cigarillrökande och en doft av hav. Rakt fram i köket fanns vedspisen och diskbänken, till höger det stora matbordet och på samma sida stod en kommod. Kommoden var dåtidens tvättställ när man inte hade badrum och det var utedass som gällde. På vintrarna satt David i köket och bötade (lagade) sina garn och det luktade av gammal tång från garnen. Helt plötligt och utan förvarning nös David så att bordsduken vibrerade och kaffekoppen skallrade. Precis när man återhämtat sig, nös han igen. Det var förmodligende torkade manettrådar, som var kvar i garnen, som han var allergisk emot. Denna förmåga att nysa ärvde jag men mina nysningar var inte så höga men många upp till 15 stycken.Jag började min yrkesbana i 17-årsåldern på Kungsbacka Sparbank och satt mest i kassan. Där blev mina nysningar kända över halva Kungsbacka. När jag började nysa avstannade all verksamheten i banken och när jag kom upp i 15 nysningar utbröt applåder. Det fanns inga maneter i banken att bli allergisk emot men vi hade några slemmiga typer som kunder. Nu nyser jag bara en eller två gånger, livet förändras. 

Min bankbana startade alltså där på Sparbanken 1968 och i en bankvärld så vitt skilt från dagens banker. Det fanns kontanter i stora mängder, istället för swisch fanns det checkar och i banklokalen fanns det banktjänstemän man kunde prata med. Det vanligaste sättet att betala i butik var med check.   För er yngre så var checken en liten blankett, där man skrev till vem man skulle betala och sedan undertecknade man checken. Den som fått checken lämnade den till sin bank och antingen blev beloppet insatt på kontot eller så fick man kontanter. 

 

Det första året på Sparbanken var riktigt roligt och innehöll en del episoder förutom mina nysningar.  Platsen är alltså Kungsbacka Sparbank vid torget i Kungsbacka. En avlång äldre byggnad vid torgets norra sida. Huset var i två plan och det nedre planet var banklokal och i det övre bodde Sparbanksdirektören. Varje morgon kommer Direktören nedför trapporna och ställer sig mitt i lokalen och säger God morgon. Det var inte Gud själv, men bra nära! Han tilltalades med Bankdirektören. Därefter gick han in på sitt stora kontor möblerat med mörka tunga möbler. Bankkamreren tassade efter honom med dagens post under armen och satte sig ytterst på stolen mittemot honom för att notera all ingående post och fördela ut den till berörd personal. Det pågick en ständig vadslagning om när kamreren skulle ramla av stolen. Vid årets julfest hände det oväntade när Bankdirektören klingade i glaset och förklarade att från och med nu skall vi säga du till varandra. Vilken framåtanda! Kamrern chockades och trillade av stolen. 

Den första arbetsuppgiften jag fick som nyanställd det var att ta hand om Memorialkassan. Vad Memorial betydde hade jag inte en aning om men jag berättade tidigare om checkarna. De checkar som lösts in i en annan bank av butiker, restauranger m.m skickades till vår bank och till den nye banktjänstemannen. Hans uppgift var att gå igenom alla checkar och kolla att de var korrekta. Ganska snabbt förstod jag att man satt på plats med mycket stor inblick i Kungsbackabornas liv och allt kommenterades i det lilla kontoret med tre personer. Den mest intressanta dagen var tisdag då helgens checkar kom och den lilla informationsgruppen fick reda på vad kunderna gjort i helgen. Vi visste för hur mycket och ofta man handlade på systemet. När Karl Berntsson köpt blommor två gånger, som han aldrig gjorde annars, spekulerades i vem älskarinnan kunde vara. Kommunstyrelsens ordförande hade varit på hotellet i fredags kväll. Den första checken till bardisken hade en strikt namnteckning, under kvällens lopp skrevs det ut fler checkar och namnteckningarna blev rundare i formen. Den sista namnteckningen för kvällen liknade mest en liten häst. Vi visste en hel del men vi hade ju tystnadsplikt och ingen information gick utanför rummet, inte ens till våra kollegor. 

Jag avancerade till att bli ansvarig för försäljningen av utländsk valuta. Det var många valutor bara i Europa, för detta var före euron. Det fanns D-mark, Lire, Pesetas, Franc m.m som sedan blev euro. För en 18-åring som aldrig varit utomlands var det inte helt lätt att hålla reda på de olika sedlarna. En dag kom det in en kvinna som skulle åka till Jugoslavien och ville köpa valuta. Jugoslaviens valuta hette dinar och jag räknade om 500 svenska kronor till dinarer och överlämnade sedlarna i ett gult fint kuvert. Efter vi stängt klockan tre så stämde man av att bokföringens angivna belopp av valuta stämde överens med det som fanns i kassan. Detta var vad vi gjorde i banken efter tre! Jag hade sålt en hel del valuta under dagen och allt stämde så fint. Men vad var detta? Jag hade sålt dinarer men hade lika många dinarer kvar som i morse. Man är ny och man vill inte göra fel, naturligtvis började det flyga fjärilar i magen. Vad kan jag ha gjort för fel? I facket bredvid dinarerna låg drachmer, Greklands valuta. Aha, hade jag tagit fel valuta, de började ju på D båda två. Så var det och jag hade skickat med drachmer till en kund som absolut inte skulle till Grekland. Jag ser bilden framför mig när hon kommer in i Jugoslavien och skall betala sin kaffe. Nog skulle hon bli förvånad och arg på mig. Hur skulle vi lösa detta? Av någon anledning behövde vi inte skriva upp vem som köpte valuta så det fanns inget namn antecknat. I Sparbanken hjälptes alla åt att hitta felen när man upptäckte dem i slutet av dagen. Nu skulle alla hjälpa Klanten som sålt dinarer istället drachmer. Det jag visste var att hon tagit ut pengar i någon av våra två kassor. Det jag memorerat var att det var en charmig kvinna i 40 års åldern. Jag har alltid varit bra på att känna igen ansikten. Det var bara att börja jobbet, vilket var att kassörerna tog fram uttagslapparna. När det var en kvinnas lapp ropades det upp med namn och frågan om hon var charmig? Svaret var oftast” inte det minsta” och några var man oense om men då gick kvinnan som charmig. Metoden byggde på att de flesta kunderna var kända. Till slut var det bara fyra kvinnor kvar som var charmiga och den andra kvinnan jag ringde var min kund. Vilken otrolig lättnad och vilken känsla att få all hjälpen från kollegorna för att lösa problemet. När hon kom in för att byta till rätt valuta frågade hon hur vi hittade henne, men jag vågade inte berätta att hon var charmig. Jag kanske ändå borde ha gjort det! 

Som nyanställd hade man också hand om växelmaskinen. Det var en maskin som sorterade mynt som kom in från olika butiker. Mynten lade man sedan i rör som andra butiker ville ha som växel. Utländska mynt som hamnat i automater m.m spottade maskinen ut och kunden fick bara halva kursvärdet på dessa. Det berodde på att banken inte sålde mynt till kunder och då blev det dyrt att hantera. Vi anställda fick köpa mynten för halva priset och danska och norska kronor var mycket populära. Vi, min dåvarande flickvän och sedan 50 år min hustru, hade planerat att åka till Norge och hade tjing på alla norska mynt. Semestern hade vi i augusti och vi inhandlade en svart Volkswagen bubbla för 1500:-. Sedan körde vi mot Norge och färjade mellan Moss och Horten. Vi kom en bit mot Geilo. På campingplatsen kunde man hyra stugor för mellan 30-40 kr och det var roliga hände när vi skulle betala. De norska mynten hade jag samlat i en jutesäck i en bärkasses storlek. Den var nästan fylld med mynt och ett snöre höll ihop den högst upp. Ni skulle se campingvärdens blick när vi kommer in med säcken, knyter upp snöret och sedan häller ut en hög mynt på bordet. Hans uppsyn visade på att han misstänkte oss för att länsat parkeringsautomater. Jag förklarade hur det kom sig att vi hade mynten men han såg mycket skeptisk ut. Det blev en rolig road-trip och mynten räckte till Bergen. Vi blev inte heller tagna av polisen även om det blev konstiga blickar när vi kom med vår säck.  

Min lunchstrand i Frillesås.

 

I juli fick jag vikariera för en kollega som hade hand om vårt kontor i Frillesås. Frillesås är en liten ort utmed gamla E:6an i Halland. Fina sandstränder hade gjort den till ett ställe med många sommarstugor. Öppettiderna var 10—12 och de flesta kunderna var sommargäster som ville ha hjälp med sina bankärenden i andra banker. När det var fina dagar tog jag lunch efter stängningen och åkte till sandstranden och badade. Det gällde att inte doppa huvudet så man kom tillbaka våt i håret. De fanns de som var avundsjuka på att jag fick detta trevliga uppdrag. En dag när det börjar närma sig stängningsdags ser jag en liten, korpulent man komma ut från kommunkontoret mittemot. Han sätter fart mot mitt kontor. Han börjar få upp farten, slipsen fladdrar, Robin Hood-frisyren (ta från de rika och ge till de fattiga) släppte sitt grepp över hjässan. I princip fladdrar allt inklusive magen. Han ser ut som en figur från någon serietidning och han blir alltmer röd  i ansiktet. Min tanke är att han skulle råna mig och jag funderade på att gömma mig under disken. Jag hann inte göra något förrän han slet upp dörren och flåsade ”Är det rån?”. Jag tycker han säger ”detta är ett rån” och börjar leta efter en larmknapp. Han säger då något lugnare ”Har du blivit rånad?” och det visar sig vara kommunkamrern i huset mittemot. Istället för att larmet gick till polisen gick det till honom. Det var det första larmet på många år så han var besviken att det inte var ett riktigt rån. Ingen hade berättat att larmknappen satt under disken och kunde nås med knät. Men det var just det som Klanten lyckades med. Jag råkade trycka på knappen en gång till men då kom kommunalkamrern släntrande och tittade igenom fönstret och såg att jag fortfarande fanns kvar. Han ryckte på axlarna och gick tillbaka. 

Efter nästan ett års arbete på sparbanken var det dags för mig att göra militärtjänstgöring och jag slutade i banken. Jag kommer ihåg att det sista som sas var ”Vi kommer inte sakna dig men vi kommer sakna dina nysningar!