Hej följare!
Jag skrev i inlägget Flaskposten (https://www.vrakat.se/2019/flaskposten/) om en flaskpost som efter 33 år hittade sin avsändare. Flaskpostens avsändare var Arne W från södra Jylland. I ett brev har Arne skrivit om sin båtsemester 1986 med två andra unga män. I korthet skrev han: Det var två danskar och en engelsman (Bellman var inte med) som lämnade Fåborg på södra Fyn i en gaffelriggad båt. Färden skulle gå till Norge och från Fyn styrde man mot Grenå och därefter österut mot Anholt. Varberg blev därefter hamnen för tredje nattens vila. Marstrand var fjärde etappmålet och under seglatsen dit slänger man i inte mindre än 15 flaskposter i förhoppningen att en båt med tre damer skall hitta dem. Den fortsatta seglatsen mot Norge går bra och efter 33 år kommer det enda svaret. Vår flaskpost, en vacker italiensk vinflaska, har hittat sin avsändare.
Jag har alltid trott att danskar och engelsmän drack öl. Nu hade man på fyra dagar fått ihop femton tomma vinflaskor som blev flaskposter. Det kanske förklarar den optimistiska tron om att tre damer i en båt skulle hitta någon av dessa vinflaskor.
- 33 åring! ÄR DET SVENSKT REKORD? Jag har inte hittat någon flaskpost funnen i Sverige som tagit så lång tid att hitta sin avsändare.
- Senaste flaskposten från i höst. Den innehåller ett papper som aldrig går att läsa. Det är ingen kvalité på dagens flaskposter i plast och utan kork. Det var bättre förr.
- Hittade en oöppnad flaskpost i mina gömmor. Ett nytt fall för Vrakats detektivbyrå!
Jag har egentligen bara fått svar på en flaskpost tidigare. Av de cirka 14 flaskposter jag har hittat (varav den senaste nu i höst på Malö) var ett par kastade i vattnet under färden ut till någon av våra närmsta badöar. När jag var runt 10 år hittade jag en flaskpost som inte flutit långt, kanske 500 meter. Det var två tjejer i min egen ålder som skrivit flaskposten. De svarade på mitt brev (mail fanns inte då, ungdomar) och vi började att brevväxla. Jag kommer inte ihåg vad vi skrev om men efter ett tag skickade de ett kort på sig själva, ett svartvitt automatkort. De ville bestämt att jag skulle skicka ett kort på mig. Min mor, som var en väldigt praktisk kvinna, tyckte att jag skulle klippas kort på sommaren. Det kallades att stubbas och ha mycket kort hår, lite mer än dagens rena skallar. Jag fick behålla lite mer hår högst upp, en populär frisyr nu men inte då. Till saken hör att jag hade utstående öron. Med den frisyren såg jag ut som en vingmutter. Jag hade endast kort på mig själv med den frisyren så med viss bävan skickade jag kortet. Och mycket riktigt, så kom det inget mer brev från tjejerna och mitt självförtroende om mitt utseende föll till botten och har inte repat sig riktigt än. Som vuxen har jag alltid haft långt hår vid öronen och nu är öronen inte så utstående längre så det känns mycket bättre. Man säger att öronen blir större när man blir äldre och håret ramlar av. Det dröjer inte så länge innan man är på ruta ett igen.
- Lite suddig bild från ett skolfoto med min hatade sommarfrisyr
- Här hade jag i alla fall lite hår innan jag sommarklipptes
- Viss likhet?
- Vi var i alla fall två!
Den mest värdefulla flaskan jag har hittat var inte en flaskpost. Det var en vårdag, solen värmde och det kluckade fridfullt i strandkanten. Jag var i tioårsåldern och tog min vanliga vraktur vid stranden i Gövik. Där i sanden låg en vacker brun flaska som var fylld till tre fjärdedelar. Jag drog ur, med viss svårighet, den svarta korken med text på toppen. Det stod cognac. Ur flaskan kom en stark doft jag aldrig känt förut. Farfar’n fiskaren höll på med sin bohusjulle vid bryggan. Jag tog flaskan och gick bort till honom och frågade, vet farfar vad detta är. Hans brunbrända fårade ansikte med den vita mustaschen sken upp i ett brett leende och han sa, ”den tar jag hand om, min pojk”.
- Det var inte denna flaskan, men liknar den utan etikett- Väldigt fin cognac
- David Farfar och Fiskare. Han hade näsa för cognac.
Avslutningsvis så är vi mycket glada för att SS Kaparen adopterat Mönster, där man har en stuga. Det känns väldigt bra att ha med seglingen i projektet. Lite kuriosa om Mönster är att i början av 1900-talet gick David som bodde på Källö-Knippla iland där och begav sig in mot land för att sälja fisk och byta till sig ägg och potatis. Han gick väl en halvmil och kom till Storsagården där den vackra Helga fanns och så gick det som det gick och det är därför jag finns.
Slutligen så om ni får Kaparbladet så läs noggrannt för Vrakat.se är med.
- Mönsterstugan
Vilket underbart roligt inlägg, Gösta! Att du är en fena med fjäderpennan är ett faktum. Själv älskade jag MAD och kanske just därför har jag bara positiva och glada minnen kopplade till utstående öron. Själv har jag fiskögon, ingen hit i min värld.
Passar på att tacka för i år och önskar er alla en God Jul & Gott Nytt År!
Vad kul att få höra mer om flaskposten, jag har väntat. Helt otroligt att du lyckats få kontakt med flaskpostens ägare, det gäller att inte ge sig. Angående de utstående öronen är det inget som jag minns ifrån ungdomsåren i alla fall Gösta, om det kan vara en tröst.
Ove minns din farfar David som en rakryggad person på mer än ett sätt. Vi ser fram mot det nya året och nya medlemmar (några är på gång) för Vallda Sandö.
GOD JUL & GOTT NYTT ÅR !
Ove och Marika
Underbar berättelse, bästa krönikan vi läst i år.
Ebba och Håkan
Hej Gösta!
Du ljusar verkligen upp höstmörkret med dina härliga berättelser!!
Väldigt kul och trevlig läsning Gösta!
Hej Gösta! Det var roligt att läsa om olika flaskpostbedrifter!
Inte minst också roligt att läsa om Vrakat i Kaparbladet! Det är ju fantastiskt att det sprider sig så och att vi nu är uppe i 100 medlemmar. Vilken insats du gör!
Wiveka