En julberättelse

Min barndoms jul

Jag växte upp på Storsagården i Onsala kommun. I Onsala var de flesta husen lite längre huslängor i ett plan. David ,farfar’n och fiskaren, kom från Källö-Knippla och när det skulle byggas ett nytt hus på Storsagården skulle de givetvis vara ett skärgårdshus med två våningar och glasveranda. Vårt hus låg på tomten bredvid och var inte så stort, så farfar och farmors hus upplevdes som gigantiskt. På övervåningen fanns två lägenheter som hyrdes ut till sommargäster och som sedan stod tomma resten av året. På undervåningen fanns ett stort lantkök och ett kombinerat vardagsrum och sovrum. De var uppvärmda på vintern medan övriga huset stod kallt. Där fanns också ett sovrum till och så salen. Salen öppnades bara på jul och när det kom Amerikafrämmat

Salen var den viktigaste och hemskaste platsen i min barndoms julfirande. Salen värmdes upp med vedkamin och det doftade instängt med ett stänk av rök. Salen var möblerad med ett stort bord och stolar med svarvade ben och sammetsklädsel. De var mycket fina, inte så konstigt eftersom de användes så sällan. På julafton stod stolarna uppställda runt väggarna. Längst in i salen fanns en dörr.

Salens fina stolar i sammetsklädsel.

Ute på landet kunde man inte gå ut och köpa kvällstidningen, så som ofta man gjorde i stan när tomten skulle komma. När telefonen ringde på julaftonen var det alltid tant Marie, som bodde ensam i ett hus lite längre bort på vägen, som hörde av sig. Stackars tant Marie hade blivit av med elen och satt i mörkret. Pappa var ju tvungen att hjälpa henne. Det konstiga var att strax därefter skulle alla samlas i salen.

Hela släkten satte sig på stolarna vid väggarna. Jag lyckades få min mor att sitta så långt ifrån den bortre dörren som möjligt och jag satt darrande i hennes knä. Det dunkade hårt på dörren och in kommer jultomten. Om ni tror att det var en gemytlig, lite rund gubbe med röd klädsel och vitt skägg tror ni fel. Vår tomte var klädd i en lång svart rock, ett par höga eskimåstövlar i grovt läder och tjocka skinnhandskar på händerna. Ansiktet var gummiaktigt med bara lite skägg och högst upp en svart mössa. I handen hade han en lång stav. Det var verkligen en gestalt att skrämma barn med. Och det gjorde han också. Han började gå runt i salen och dunkade sin stav i golvet. Han hälsade på alla och närmade sig mig i mammas knä. Jag höll på att dö av skräck. Jag minns inte vad han sa men efter det som kändes som en evighet gick han vidare och jag kunde andas igen. Nästa skräckfyllda ögonblick kom när tomten skulle dela ut klapparna och han satt på en stol borta vid dörren. Man skulle gå dit och hämta sin klapp. Det fanns ingen chans att jag skulle gå dit ensam. Hållande mamma hårt i handen gick jag; det kändes som flera mil och med ett snabbt tag grabbade jag tag i julklappen och flydde. Efter en långdragen ritual, värre än en högmässa, var klapputdelningen äntligen slut och monstret reste sig och gick ut. Gud ske pris.

Konstigt nog hade pappa lagat tant Maries ljus och kom hem en stund efter den hemska upplevelsen. Vi åt gröt i köket och alla var glada och nöjda. Jag var den gladaste av alla för att nervpressen var över och vad jag fick i julklapp, det har jag glömt.

Länk till nu är det jul igen

 

https://www.vrakat.se/2019/nu-ar-det-jul-igen/