Jakt-och fiskestugan

 

Jag sitter och tittar på ett foto av David, min farfar och hummerfiskare som sitter på en sten vid vattenbrynet och röker cigarr. Det är inte vilken cigarr som helst utan ser ut som en finare sort kanske en Havannacigarr. Hur i hela fridens namn kan en enkel hummerfiskare ha råd med dylika cigarrer. Den berättelsen skall jag berätta nu och lite mer.

I början av femtiotalet fanns det en företagsledare, vi kallar honom direktör S , som letade efter jaktmarker att arrendera för att jaga sjöfågel på. Han hade hittat Öckerö, en mindre namne av sin kusin i Göteborgs södra skärgård. Det behövdes en båt och någon som körde den och på detta sätt kom direktör S och David att träffas och det blev en vänskap som varade livet ut.

Direktör S ville ha en jaktstuga på ön dit han kunde ta med sina affärsvänner. Han ägde ett stålgrossistföretag och hade mycket representation för kunder från Europa. Hur skulle Direktör S få tillstånd att bygga en stuga?  Jo, David var genom skifteslaget (mark som ägs gemensamt av gårdarna) delägare av Öckerö. David var inte mycket för tillstånd så han sa till direktör S att bygga stugan i David’s namn.  Utåt var det David’s fiskestuga men alla visste att det var direktör S som byggt den och alla gillade inte det. Materialet skeppades ut och snart hade snickare byggt färdigt stugan. David gjorde en insats med att frakta snickare och visst material ut till ön.

Jakt- och fiskestugan

Jaktstugans placering på den blåsigaste platsen på Öckerö förvånade många och David hade nog istället velat ha den i den skyddade viken innanför Hamnholmen. Där finns det lämningar efter små stugor från sillperioden och dåtidens fiskare visste nog vad de gjorde. Men Direktör S ville imponera med en magnifik utsikt ut mot havet och horisonten och han betalade stugan och fick som han ville.

När man steg in i stugan så var det fönstret mot väster det första man såg. Fönstret hade åtta rutor, tänk er nutidens zoom med åtta vackra bilder som tillsammans  bildade en gemensam vy av hav och himmel. Under fönstret fanns diskbänken och gasolköket. När man tittade till vänster fanns det ett likadant fönster mot söder, där man såg den lugna viken och i fjärran konturerna av Nidingen. På varsin sida om fönstret stod två väggbyggda dubbelkojer med en tillbyggd bänk utanför de nedre kojerna. Mitt framför fönstret stod bordet två meter långt. Varje koj hade ett draperi och man satt precis utanför kojen. Mycket praktiskt för den som blev trött att bara böja sig bakåt och så låg man i kojen. Taket var välvt och byggt med bastupanel och gav stugan sin speciella karaktär. På väggarna hängde fiskedon och två vättar i trä. Den hade verkligen en känsla av jakt och fiske och hade en speciell doft av instängt blandat med doften av hav och tjära.

I stugan, som vi kallade den, kom det att ske mycket representation och David såg till att det fanns hummer på bordet och hjälpte till att ta hand om gästerna. Det sköts gräsänder i skymningen och i fotogenlampans sken åt man sedan hummer med pilsner och snaps. David kunde inte prata några andra språk men efter ett par snapsar och med hjälp av händer och fötter förstod man varann. Direktör S kunde flera språk och kunde översätta och tyckte nog det var underhållande när David pratade tyska. David blev så populär att han fick följa med på middagarna i Direktör S stora villa i land. Den blåvitrandiga kostymen, den vita skjortan, Amerikaslipsen och den nya skärmmössa gjorde honom till en stilig karl. Bordet var dukat med många glas och många bestick och David spelade nog dummare än han var och Direktör S och gästerna fann stor glädje att hjälpa honom till rätta. Efter middagen drack man kaffe och rökte Havanna-cigarrer och det dukades fram cognacskupor. Direktör S hällde 4-5 cl cognac i botten på det stora glaset enligt kutymen.  David tittade upp på honom och sa ” men käre Gustav (direktör S’s förnamn) du får väl hälla ända upp”! Nu förstår ni var de tjocka Havanna-cigarrerna kom från.

Mina egna minnen från stugan är i 17-års-åldern när jag och tre kompisar fått låna stugan. Vi hade det trevligt på dagarna med fiske och bad men kvällarna blev långa. Vi spelade kort men sedan kom någon på att vi skulle göra snurra flaskan. Det går ut på att man tillsammans skulle hitta på något som den som fick flaskhalsen mot sig skulle utföra. Det var  kunde vara att stå på ett ben och gala som en tupp eller dricka upp den värsta drink som någonsin blandats av tillgängliga drycker varav rödtjutet Parador utgjorde en stor andel. Kvällen hade övergått till natt och det var svårt att komma på något som alla var villiga att göra om flaskhalsen stannade på vederbörandes yta. Det sista uppdraget blev att i kalsongerna springa ett varv barfota runt stugan med toalettspannen från utedasset i handen. Det var fullmåne och helt stilla. Månskenet speglade sig i havet och som en solfjäder utstrålades månskenet in mot stugan. Vi tittade ut genom fönstret och från höger kommer en yngling trippande så lätt och graciöst på stenarna med armen sträckt så långt från näsan som möjligt bärande en blå spann. Det var en vacker och oförglömlig silhuett emot månens sken och den bilden glömmer jag aldrig.

Den sista gången jag lånade stugan var jag en vuxen man med flickvän. Våra vänner Annika och Kjell, båda från inlandet , skulle verkligen få uppleva västkusten och bo i en fiskestuga på en kal klippa. Jag hade en mindre träbåt med en inombordsmotor , Göta-motor, på fyra hästkrafter. Båten gick framåt men inte fort och den startade bara om den hade lust. Denna sommardag hade den startat på första försöket och min blivande fru, Mona, och jag tuffade till nästa vik för att hämta upp våra vänner.  Det var en härlig sommardag med svag nordvästlig vind .Vi gjorde en elegant tilläggning vid bryggan utan att träffa någon annan båt och hann att få stopp på båten före bryggan, det var inte alla gånger detta lyckades. Där stod Annika och Kjell med en packning som om de skulle vara borta en månad. Runt om dem sprang yrvädret, Edit, en border collie, det är en hund som man inte alltid vet vad som är fram eller bak. Vi stuvade in bagaget där det fanns plats och lyckades få Edit att stanna i båten och den blev definitivt fullpackad. Då säger Annika ” Sune skall också med”. Jag tänkte vem i all sin dar är Sune, en raggare från Dalslands inre med brylkräm i håret? Hur skulle detta gå, båten skulle kanske sjunka med en stor Sune ombord och hur rolig skulle helgen bli. Då kommer Annika bärande på en fågelbur med kanariefågeln Sune och jag håller på att sjunka genom durken. Det fanns ingen annan plats än på det lilla fördäcket att ställa fågelburen och jag hoppades av hela mitt hjärta att ingen skulle se oss. Det var nog det märkligaste ekipage som någonsin färdats till Öckerö.  Efterhand kunde jag se det komiska i situationen och gapskratta åt den. Det blev en underbar helg , Sune smet inte sin väg, Edit fångade ingen fiskmås och det kom att vara min sista gång i stugan.

Åren gick och andra tog över att sköta stugan och allt slutade tyvärr med att stugan revs eller eldades upp. Orsaken tycks ha varit olika syn på hur stugan skulle utnyttjas.

Jag äger en tolftedel av David´s ägarandel av Öckerö och ibland dagdrömmer jag om att bygga en identisk stuga och flyga den till Öckerö en tidig morgon. Vad då tillstånd, kunde David kan väl jag och det är väl ingen som skulle tänka på att stugan varit borta, eller?

Publicerat i Berättelser, Blandat, Nya inlägg | 13 kommentarer

Plastfritt

Hej kära följare och vrakare!

Det är otroligt glädjande att kunna säga att över fem mil av Kungsbacka kommuns kuststräcka aldrig har varit så plastfri som nu. Alla våra vrakare, unga som gamla, har varit ute och strandstädat och allt plastskräp är uppsamlat och har hämtats av våra duktiga samarbetspartners Magnus på Fältvaktmästaren AB (jobbar för Länsstyrelsen i Halland) och Sebastian m.fl på Kungsbacka Kommun. Vrakat.se strandstädar nu tre naturreservat, Hållsundsudde-Sönnerbergen, Vallda-Sandö och Näsbokrok. Nu under coronakrisen har många vallfärdat till naturreservaten och då är det extra roligt att kunna visa upp nästan plastfria stränder. Det som jag tror är unikt för Vrakat.se är att vi inspekterar och städar varje meter på kuststräckan och inte endast badstränder.

Åsa

Nya insatser har gjorts av ungdomsfotbollslagen i Åsa IF. Trots tråkigt regn gav de sig  ut och strandstädade i stort sett hela Åsa inklusive naturreservatet Näsbokrok. Har ni inte varit där så gör ett besök. Det är vackert, det är välskött, det finns en barnvagnsvänlig stig och det finns toaletter!

 

 

Det är verkligen bedrövligt att stora fiskredskap inte lämnas iland för återvinning utan att de hamnar i havet och driver ända in till stranden vid Gårda brygga. Vi hör ofta att det inte flyter in så mycket plast i norra Halland jämfört med norra Bohuslän och så är det säkert. Men när det gäller gamla fiskredskap, trossar och lintrassel får vi säkert vår beskärda del.

 

Fiskareföreningen Norden har startat en ny verksamhet med att återvinna uttjänta fiskredskap och trålen på bilden ser väldigt uttjänt ut. Efter ett samtal till Alexander på föreningen kom han ock hämtade trålen efter två dagar. Vi skall nu försöka samla på oss trossar och linrester så att de kan återvinnas istället för att eldas upp. Det går ändå framåt med att ta hand om fiskeindustrins plastavfall. Härligt!

Malö

Det är en fantastisk naturupplevelse att vandra från Malö´s sandstrand och ta den lilla stigen upp mot en rullstensås. Där öppnar sig landskapet med hela Kattegatt i synfältet och där i väst ligger Sveriges äldsta fyr, Nidingen. Strandängen lyser rosa av strandtrift och strandskatan är mycket irriterad över vår närvaro.

Malö-gänget tog sig med båtar ut till ön och gjorde en god insats på syd- och västsidan. Det blev inte lika mycket plastskräp i år som förra året vilket är glädjande.

Nu har Inspektor Jonsson tagit över ansvaret att koordinera strandstädningen på Malö och planera för Malö-gänget m.fl att utföra sina uppdrag. Han är också depåchef och har byggt, med viss hjälp, en ny depå i Sydviken (vårt egna namn).

Inspektor Jonsson på depån i Sydviken

Vikaholm

Innebandylaget P06 har städat sträckan mellan Vikaholm och Gövik. Resultatet syns på bilderna men det märkliga var att vår depå låg på stranden och så mycket har det inte blåst.

Vallda-Sandö

Marika skickade denna rapport från strandstädningen i maj:

Vi var ett litet men starkt gäng som kom för att plocka plastskräp utefter kusten.

 Det mesta av skräpet fanns i vikarna och mest handlar det om gamla trasiga repdelar men även större som gamla madrasser, nät och någon boj.

Övrigt

Sist men inte minst måste vi nämnda andra duktiga vrakare:

Barbro har städat den tuffa sträckan mellan Röda Holme och Knallekilen och vår ”first” lady Lillemor sköter om sin kuststräcka.

Det är extra roligt att Gun-Inger och Annika har engagerat sig och gått med veteranen Kristina vid Abbelås södra strand. Där  fanns det risiga snår med vassa taggar, t o m blodvite uppstod.

Ha nu en riktigt skön sommar!!

Till Vespan!

 

Publicerat i Blandat, Nya inlägg, Strandstädningsprojektet Vraka | 2 kommentarer

Vespan

Vespan

Brottet är sedan länge preskriberat men det är något som jag fortfarande ångrar, i alla fall lite. Jag skall nu berätta denna historia för er, så får ni själva bedöma brottets svårighetsgrad. Jag vill varna de kvinnliga läsarna om att detta är en berättelse om unga män och deras väg att för en kort tid skapa en spännande sommar. Jag hoppas att både män och kvinna läser vidare!

 

När sommargästerna kom ut till Onsala på sommaren blev det fullt med ungdomar som inte visste vad de skulle göra. Vi var ett gäng som samlades vid affären i Orrviken, i stort sett varje kväll. Det var över tio killar och endast två tjejer. Tillsammans var vi väl femton ungdomar som uppehöll sig, eller med nutidens ord, hängde vid affären. När en del av sommaren hade gått kunde man varje skämt som drogs för vilken gång i ordningen och alla idéer som dog för att den riktiga orken inte fanns. En dag berättade Tommy ( jag har för säkerhets skull fingerat alla namn) att han hade fått nys om att det stod en vespa gömd i skogen i Mölndal. Det skulle vara en tung vespa (man måste ha körkort för att köra den) och den hade stått där länge och var antagligen stulen. Då kom den sprudlande idén att ta ut vespan till Orrviken och köra med den på småvägarna. Det var otroligt spännande för mopedkillarna om man kunde få köra vespa istället. Killarna hade inte körkort än och vespan var antagligen stulen, kunde det bli mer spännande. Det var ju bara ett litet problem, hur skulle man få den transporterad fyra mil, från Mölndal till Onsala. Janne P kom på att hans brorsa Ove hade bil, en Citroen CV 2. Om vespan skulle kunna komma in i bilen och om Ove ville köra, var den stora frågan. Vi kom överens om att fråga honom och det otroliga hände, han svarade ja.

En dag bestämdes och då åkte Janne och Ove in till Mölndal. Tiden gick och vi väntade spänt på att de skulle komma tillbaka. För varje bil som kom runt kurvan steg hoppet för att sedan försvinna när det inte var Cittran. Men vad var det för ekipage som kom körande runt kurvan ? Framdörren var nästan helöppen och ut stack ett vespadäck och ett styre! Det var en ljuvlig uppenbarelse! Hur de hade fått in vespan i CV2:an var ett mysterium. Till slut lyckades vi bända och slita ut vespan ur bilen. Det var faktiskt värre än att ta ut en krabba ur krabbgarnet.

Där stod den nu, skönheten, som kunde komma upp i närmare 100 km i timman. Det var nästan slagsmål om vem som skulle köra först men förnuftet segrade. Tommy hade hittat den och Janne P hade fått ut den till Onsala, alltså fick de köra premiärturen. Efter kraftfullt kickade (på den tiden fanns inte elstarter) startade motorn, ettans växel kom i läge, kopplingen släpptes sakta upp och iväg for vespan. For och for, den hoppade mest men tog till slut fäste i marken och fortsatte tjutande på ettans växel. Nu skulle tvåans växel in och Tommy frikopplade motorn och kämpade med växelhandtaget. Allt hände på en gång, tvåans växel kom in, frikopplingen släpptes och så hördes smällen när växelkabeln gick av. ”Visst gör det ont när kablar brista” som någon så vackert diktat. (Förlåt Karin Boye)

Premiärturen var ingen succé, men vi hade i alla fall en vespa. Efter många lagningsförsök av växelkabeln löstes problemet med ett snöre. Snöret bands fast i växelreglaget nere vid bakhjulet och om man drog i snöret kunde man nu växla från ettans till fyrans växel, men ville man växla ner fick man stanna och dra tillbaka växelreglaget manuellt. Vespan kördes på de små vägarna mestadels på tvåans växel. Efterhand blev detta inte tillräckligt utmanande och då kom vespa-gänget på att det fanns en långsträcka på minst 500 meter vid Knastås. Nu startade tävlingen. Varje lag bestod av en förare och en växlare. Växlaren höll i snöret och när föraren frikopplande skulle växlaren dra i snöret så pass hårt att han växlade upp till nästa växel. Det var inte så lätt som ni tror, det krävdes skicklighet att nå ända till fyrans växel. Det team som uppnådde högst hastighet vann. Vinnarhastigheten blev 93 km i timmen precis innan bromsen trampades i botten och vespan sladdade ner i diket. I vinnarteamet ingick Gösta och Björn (fingerade namn).

 

Efterhand som tiden gick började oron sprida sig i gänget. Det måste vara en del som hade sett oss och kanske skulle polisanmäla våra tävlingar. Gänget började inse att det inte var något trevligt scenario om polisen kom. Vi måste göra oss av med vespan och det snabbt!

Flera i gänget var tokiga i att se actionfilmer, helst med biljakter som slutade med att en bil körde över ett stup och voltade i luften för att sedan slås i spillror. Givetvis skulle vespan gå samma öde till mötes och nu gällde det att hitta ett lämpligt stup. Ute på Mönster, jag säger inte var, finns det ett berg och ett stup ut åt havet ( stup och stup, det är en definitionsfråga)

Den okända klippan vid Mönster!

Det var fem unga, starka män som började färden mot avrättningsplatsen. Först kunde vespan köras till bensinen tog slut för att sedan släpas på den lilla stigen. Vår spejare och vägvisare, Lasse, visade att det var dags att lämna stigen och ge sig ut i vildmarken. Vi hade med oss fyra rep, som fästes på båda sidorna av vespan, och sedan tog vi vars sitt rep över axeln och började att dra. Färden gick över stock och sten, nästan som  när Amundsen med mannar släpade sina kälkar upp och ner för isbergen och till slut dog de. Skulle vi gå samma öde till mötes? Det var viss dramatik när det blev mer snårigt och otillgängligt, svetten rann, svordomarna osade och frågan restes vem som kommit på denna idiotiska idé. Då mellan två risiga enar såg vi toppen på berget, gänget fick nya krafter och vespan nästan flög till klippans topp.Till slut var då detta ekipage högst upp på klippan och repen lossades. Två killar på var sida av vespan och en längst bak som  började springa med vespan mot branten. En sista knuff och så for vespan över bergskanten och vi rusade ända till kanten för att se den berömda volten men möts av synen när vespan sakta hasar ner mot havet. Antiklimax uppnås när den träffar vattenytan och med ett bubbel skall sjunka ner mot djupet!  Men det är bara en halvmeters djup och där ligger den, vespan, fullt synlig. Det fick istället bli en annan slutscen från gangsterfilmer när bossen pekar på två iniativtagare och säger ”take care of this” (ordna upp detta).

Jag har inte sett vespan sedan dess och var den finns, det är en väl bevarad hemlighet som kommer att följa de två gangstrarna i graven.

Till plastfritt!

 

Publicerat i Berättelser, Blandat, Nya inlägg | 7 kommentarer

David och sommargästerna

Vy över Gövik

 

I slutet av maj började det att fejas på Storsagården när årets sommargäster skulle komma efter skolavslutningarna. Efter kriget och i början av femtiotalet började de lite mer välbeställda familjerna i Göteborg hyra sommarboende vid kusten. Det var en mycket viktig inkomstkälla för lokalbefolkningen . Min farfar ”fiskarn” David hade byggt ett skärgårdshus och det fanns två lägenheter till uthyrning på andra våningen. Det ursprungliga huset fanns också kvar och hade, så lämpligt, namnet Gamlahuset. Jag kommer ihåg den speciella doften  av instängdhet som kom emot mig när dörren öppnades till lägenheterna som stått stängda över vintern. Varje lägenhet och hus hade sin speciella doft men snart doftade alla lika av friskhet och såpa. Det var många möten som skedde under sommaren och Björn ( då fyra år) träffade jag som liten när han bodde i en av lägenheterna med sin familj. Vi höll ihop på somrarna tills vi båda började på universitet och vägarna gick isär, men de har nu återknutits igen.  Mina  föräldrar hyrde ut delar av sitt hus för sommarboende och de blev bland annat vänner med ett göteborgspar, Anders och Margareta, en vänskap som varade livet ut. Det mesta var positivt under denna första period då lokalbefolkning och sommarboende trivdes med varandra.

I nästa fas började sommargästerna att köpa tomter och uppföra enkla hus, ”byschor”, och blev nu en egen grupp. Visserligen betalade man endast 1-2 kr per kvadratmeter men på den tiden kanske lantbruket gav 3000-4000 kr per år och sålde man sju tomter på obrukbar mark till ”dumma” sommargäster för nästan 15.000 kronor så betydde det mycket. Fortfarande var det säkert god stämning mellan sommargäster och lokalbefolkningen.

Efter denna fas så blev Onsala alltmer populärt och fler tomter såldes och bebyggdes. Husen blev bättre och sommargästerna blev en egen grupp av mer välbeställda göteborgare som köpte havsnära tomter.

Det finns en mindre vik, Gövik, där nordvästan ligger hårt på under höstarna. Någon gång under 1800-talet byggde bönderna en stenbrygga i viken för att få lä för sina båtar. I Gövik växer pors, som man kryddar brännvin med, och det doftar snaps över hela viken. Därför kallades viken också Porsen. En bit före bryggan hade Birger i Porsen sin stuga och Birger tänkte nog inte på havsutsikten. Det gjorde däremot SKF-direktören som köpte av Birger och byggde ett fint hus. Birger flyttade in i en husvagn i trä och bodde där resten av sitt liv och ölflaskorna hopade sig runt husvagnen. David hade haft sin julle vid stenbryggan sedan början av 1900-talet och bland det första SKF-direktören gjorde var att försöka köra bort David från bryggan för att få båtplats till sig själv. Då började konflikten med sommargästerna, men David var inte den som böjde sig för någon SKF-direktör. Bryggan ägdes av bönderna och de tänkte inte bli avhysta och  tvisten drevs till högsta rättsinstans i Halland. Det fastslogs att David hade rätt till sin båtplats av hävd. 1-0 till David.

Stenbryggan i Gövik.

 

SKF-direktören samlade de andra sommargästerna runt sig och ingen i den gruppen gillade David. På den tiden var det verkligen närproducerat när David kom med sin cykel och med fiskelådan därbak och sålde färskfisk. David protesterade på sitt sätt och sålde ingen fisk till de sommargäster som ogillade honom. Några av dem hade fått båtplatser vid stenbryggan och ordkriget pågick ständigt. Vid ett tillfälle påstod en av sommargästerna att David hade haft sönder hans fiskeredskap. David tyckte det var färdigpratat och fällde den stackarn med ett enda slag. Det sägs att det var en uppercut. Naturligtvis förbättrade inte detta stämningen och David skulle polisanmälas. Att bli nedslagen av en 70-årig gubbe var lite genant för den 40-årige sommargästen. Det blev ingen polisanmälan. Allt detta kan vara en skröna men för mig är den sann. 2-0 till David.

David med lådan full av fisk.

Nästa steg i Onsala var att sommargästerna började sätta upp skyltar att man inte fick köra på deras vägar. Vägar som vi Onsalabor hade kört på i alla år blev helt plötsligt förbjudna att köra på. Dessa skyltar lever tyvärr fortfarande kvar på vissa vägar. Sommargästerna vid Gövik nöjde sig inte med skyltar utan satte även upp bommar över vägen, en från varje sida.  David accepterade aldrig dessa bommar. När  kom cyklande med fiskelådan bakpå  så ställde han cykeln på  vägen och gick fram till  den ena bommen, lyfte av den  och slängde den i diket.  Och sedan gjorde han samma sak med den andra bommen. Medan David var ute och fiskade gick sommargästerna och lyfte tillbaka bommarna. När David kom tillbaka från havet och såg bommarna gjorde han samma sak igen dvs lyfte av bommarna och slängde dem i diket. Så länge David fiskade  passerade han aldrig bommarna utan att lyfta av dem. Efterhand blev sommargästerna inte lika angelägna att lyfta tillbaka bommarna. 3-0 till David.

Nu har sommargästerna blivit Onsalabor och vi är en enda stor familj! Vi genuina Onsalabor, som härstammar minst från 1800-talet, borde klassas som en utrotningshotad art av vilka det borde räddas åtminstone ett par på Nordens Ark.

 

 

 

Publicerat i Berättelser, Blandat, Nya inlägg | 8 kommentarer

Vårens aktiviteter

Hej kära följare !

Det har blivit svåra tider med ett Corona-virus som i många stycken lamslagit vårt samhälle. Befinner man sig dessutom i riskgruppen råder en stram karantän. Det man kan göra är  ta sig ut till havet med den friska luften och där långa avstånd mellan personer kan hållas. Strandstädning är en mycket bra sysselsättning i dessa tider. Vrakat.se går tvärs emot övriga samhället, vi växer. Styrelsen i Åsa IF har beslutat att man skall ingå i Vrakat.se med fyra fotbollslag, vår kontaktperson är Mathias Franzén, tidigare handbollsspelare och vår andra världsmästare i Vrakat.se. Vi samlar på världsmästare. I höstas var vi runt 100 aktiva vrakare och den här säsongen räknar vi med att vara  över 200 personer, inklusive ungdomsidrottslagen. En tillväxt på 100 % och vi kommer att växa vidare med vårt framgångsrika koncept.

Här kommer rapportering från olika städområde:

Nya grupper i Vrakat.se

Åsa

Vi välkomnar Åsa IF och städgruppen Gårda-brygga till Vrakat.se

Vi räknar med att minst 70 personer kommer vara aktiva i Åsa. Hela Åsa är en adopterad kuststräcka inklusive naturreservatet Näsbokrok. Det är så tillfredställande och glädjande att ungdomar kommer till havet och hjälper att få bort plastskräpet.

Röde Holme

Vi hälsar Röde Holme Badförening välkommen till Vrakat.se. Linda Fritiof, ordförande i Badföreningen, tog initiativet till att återuppta en gammal tradition att strandstäda på påskafton. Det blev verkligen en succé och mellan 20-30 personer kom och städade. Ett stort tack till Badföreningen för insatsen och speciellt ett extra stort TACK till Linda.

Ett stort tack till Sebastian Ågren på Kba kommun som ryckte ut och hämtade säckarna på Röde Holme. Han sköter också  att övriga depåer på land töms.

Hållsundsudde

Vi har nu fått en grupp som städar den lite svåra sträckan till Hållsundsudde och hälsar Håkan och Ebba med sina Draget-grannar välkomna till Vrakat.se

Städaktiviteter 

Skallanäs

Traditionsenligt gav sig Vässingsöborna på långfredagen ut och strandstädade Skallanäs, precis som man gjort de senaste 30 åren. Det var 15 personer som deltog, både gamla Vässingsöbor och nyinflyttade. Tyvärr har vi inga bilder på dem men det finns en bild på depån som blev överfull med säckar.

Överfull depå Skallanäs

Mönster

SS Kaparen med Thomas Hansson Mild i spetsen har strandstädat Mönster för första gången. Det var runt 20 personer som var ute i det inledningsvis regniga vädret. Seglarna är nog vana att ge sig ut i dåligt väder på havet men nu fick de vara på land och hantera en skräpplockare istället för att dra i tåtar. Enligt Thomas var alla mycket positiva till städningen och nästa år skall man vara 100 städare (Thomas utsaga). Vilket bra jobb alla gjorde!

Sönnerbergen

Lasse och Christina Fritzne och deras familj har adopterat delar av Öckerö och Byttholmen. De har nu blivit utsedda att samordna hela Sönnerbergen och kommer att angripa sig  sin uppgift med glädje och driv. Det som driver in kommer tas om hand.

Lasse och Christina våra nya samordnare

Vikaholm

Onsala BK´s tjejer födda 2006 var ute på Vikaholm och städade sin adopterade kuststräcka på norrsidan. Återigen var det en gedigen insats som tjejerna gjorde. Jag tror att de plockade lite plastskräp på killarnas (Innebandylaget födda 006) sträcka också när de ändå var igång. Det är säkert en del kvar att plocka för killarna också.

Öckerö med flera öar

Martin har varit strandstädare i flera år och städar flera öar norr om Öckerö bl.a Vassholmen. Han har verkligen hittat årets första tross och dessutom den mest märkliga fyndet, en vägbom. Det är verkligen  något man har nytta av på havet, kanske kan man ha den på ett grund!

 

Min bror har blivit en depåbyggare av rang och strandstädar Hamnholmen, västra Öckerö och Stensholmarna. Om ni vill veta var de ligger gå in på städområden i menyn och under Hållsundsudde-Sönnerbergen finns kartan ni kan klicka på för att hitta var han städar.

 

Vallda-Sandö

Här har det blivit ett bekymmer att besökare på naturreservatet lägger annat skräp i och vid depån. Marika och Ove har löst det med att sätta lock på depån. Vi får hoppas att det reducerar vanligt avfall och att Marika och Ove slipper att ta hand om eländet.

Det blev mycket att rapportera om denna gången och det är fantastiskt att så många människor vill engagera sig i Vrakat.se och vi fortsätter strandstäda och att växa.

Det är en härlig känsla att uppleva att Vrakat.se´s arbetsmetodik fungerar och se hur delar av vår kust strandstädas kontinuerligt och blir efterhand mer plastfri. Vrakat.se strandstädar nu tre naturreservat Hållsundsudde-Sönnerbergen, Vallda-Sandö och Näsbokrok. Det känns väldigt bra!

 

 

Publicerat i Blandat, Nya inlägg | 1 kommentar

Stark rekommendation

Hej kära följare!

Vi lever i en coronavärld där det kommer råd och rekommendationer till oss medborgare (framförallt till yngre äldre, äldre, och äldre,äldre) varje dag. En mycket konstig känsla att jag var en helt vanlig person och så fyllde jag 70 år och samma vanliga jag tillhörde plötsligt en riskgrupp. Märklig känsla. Här kommer en STARK rekommendation som flera av er som i närheten av havet kan följa. Ta er till havet och ställ er på stranden, dra in ett djupt andetag av den saltdoftande luften, den är garanterat coronafri och ni kommer att känna er fria och ni kan röra er fritt. Att ströva och vraka utefter kusten har för min del, alltid varit en lisa för själen. Där på stranden flyger tankarna fritt och oron lättar. När jag var litet barn råkade min pappa ut för en allvarlig trafikolycka och då tog jag min cykel och cyklande till närmsta strand för att ensam hantera min oro för att pappa skulle dö. Han överlevde men blev funktionshindrad för resten av livet. Detsamma gjorde jag när min klasskamrat gick bort i leukemi. Jag tror att jag inte är ensam om att söka mig till havet både i fint väder och när det blåser ordentligt. När man är på stranden kan man plocka upp plastskräp och känna sig  nyttig över att man gör en insats för havsmiljön. Din ”adopterade” kuststräcka blir ren för ett tag och du blir stolt.

Detta har hänt i projektet Vrakat.se

Nu har vi fått tjugo skräpplockare från Annelie på Länsstyrelsen i Halland och vi tackar stort för de förlängda armarna.

Våra förlängda armar med ordentligt nyp i ”fingrarna”.

 

Flera av våra vrakare har varit ute och plockat plastskräp. Härligt att verksamheten i gång och så får vi en uppfattning om hur mycket som drivit in efter stormarna. Här nedan är vrakarna som städar Strandvägen och lite till. Strandvägen, döpt av Anders och Lena, är lika folktom som dess namne i Stockholm.

Återbruk

Vi försöker att återbruka så mycket det går av våra strandfynd. I år är det fendrarnas år. Det är en imponerande stor fender som Lasse hittade först och sedan har Per och Hans förflyttat den till depån på Skallanäs. De mindre fendrarna har många nytta av och de kommer att hitta sin båt. Den stora däremot vill vi hitta en båt till. Är det någon som vet vilken typ av båt som kan använda denna inflätade fender? Kanske ni i Sjöräddningssällskapet eller Sjöpolisen vet. (Hoppas att ni läser bloggen).

Våra städområden och filialer

Här kommer rapporter från en del av våra städområden och ni får gärna rapportera in vad som händer på ert städområde.  Och vrakar ni någon fender så skicka en bild!

Draget

Nu finns det en grupp på Draget med Håkan Karlsson i täten som tänker strandstäda på Hållsundsudde. Det är en ganska tuff sträcka där det kan flyta in  mycket skräp men gruppen om sju personer är säkert också tuffa, så det kommer att bli bra. Vrakat.se är mycket glada att ni är med på ”båten”.

Mönster

SS Kaparen ger ut sin egen tidning, Kaparbladet, som kommer i brevlådan till alla Onsalabor och några i Vallda (tror jag). Alla är kanske inte intresserade av segling men de flesta läser säkert tidningen ändå. Efter artikeln om Vrakat.se i tidigare Kaparbladet fick jag kommentarer från många olika håll. I detta numret av Kaparbladet skriver Thomas Hansson-Mild en mycket bra artikel om städningen på Mönster och om Vrakat.se. Det är en ära att få vara med i Kaparbladet. Städningen sker den 2:a maj. Om du är intresserad gå in på SS Kaparens hemsida. Vägen ut till Mönster är lagad och det är mäktigt  att se havet från lotsstugan.

Röde Holme

Det är väldigt roligt att Badföreningen med ordförande Linda Frithiof i spetsen har gått med i Vrakat.se och kommer att städa stranden i Röde Holme vår och höst. Nu har man tagit upp en gammal tradition att städa stranden och göra en påskbrasa av strandved. På den tiden blev det nog en stor brasa men nu blir det förmodligen mycket plast och lite ved. Det räcker säkert ändå till en liten brasa och en liten påskkäring som flyger till Blåkulla. Påskafton 11 april mellan 10-12 städas stranden.

Röde Holme berett för städning.

Vallda-Sandö

Marika och Ove är igång och har byggt den första depån vid toaletterna ut mot badstränderna. Vi kommer lägga in den på kartan under städområden i bloggen. Marika har varit i kontakt med Lerkils IF om att ett ungdomslag skulle adoptera en kuststräcka. Vi hoppas att detta skall gå i lås. Lördagen 4 april kommer Marika och Ove med intresserade att städa och de träffas kl 10.00 på parkeringen. Är du intresserad av frisk luft, vackra vyer och trevliga människor, med avstånd på två meter, så häng på och åk till parkeringen.

Budskär

Maria Losman, vår föreståndarinna för filialen, rapporterar ett lugnt läge och ett par inspektionsrundor har genomförts. Den närmaste stranden hålls ren från plast. När båtarna kommit i blir det stor aktivitet på Bosholmarna och Säskär. Vi är förväntansfulla inför nästa rapport och ni har kanske växt med 100%.

Orust

Vi har två städområden på Orust östsida. Östsidan har inte den exponeringen för plastskräp som de västra delarna har. Från Slussen rapportar Pelle att det inte kommit in mycket på stranden. Pensionatet har inte öppnat än så något instrument har inte flutit in. Ni som var med på höstmötet 2019 vet historien om gitarren. Jag har inte hört något från Göte som städar norr om Stenungsund men vet att han hittade en Foppa-toffel förra året. Det kanske blir en sko i år och vi uppskattar insatsen på kuststräckan.

Det känns konstigt att jag nu får skriva om flera städområden och filialer. Kanske är det mer på gång, vi får se. I veckan fick bloggen sin 150:e följare och Vrakat.se kommer att ha uppemot 150 aktiva strandstädare under säsongen. Nu arbetar vi vidare mot en plastfri kust.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Publicerat i Blandat | 4 kommentarer

Min barndoms vintrar

Min barndoms vintrar!

Det var säkert flera vintrar med snö men skidåkning blev aldrig min favoritsysselsättning. Det fanns inga skidbackar i Onsala så vi försökte hitta nerfarter på våra små berg. Problemet var att det stod så många träd i vägen att det var närmast en större bedrift att ta sig ner för berget än Ingemar Stenmarks slalomåk. Det största bekymret för skidåkningen var skidans bindningar, som satt på utsidan av den vanliga kängan. De förde sina egna liv och lossnade när man bäst behövde dem. Det var ett mindre barn som försökte ta sig ner för backen och mycket ilsket uttryckte ”Ävla sit, de bara hänger och slänger”. Det var så vi kände allihop. Sedermera kom skidor där bindningen spändes fast fram på skidan men då hade ishockeyn blivit min sport. Vi spelade på en liten tjärn. Alla som kom dit fick vara med och spela och vi fick inte skjuta höga skott för att inte skada de mindre barnen. Demokratiskt eller hur?

”Moderna skidor” med bra bindningar. Föret kunde varit bättre.

Endast en gång i mitt liv har det varit så kallt att isen legat utanför vår skärgård och det sas att isen låg ända till Danmark. Jag har starkt minne av en upplevelse den vintern och det är den berättelse som följer.

Det var en söndagsmorgon, ute var det några frostgrader och det blåste en lätt vind från nordväst. Min bror Hans och jag hade en längre tid pratat om att ta en fisketur ut på isen. Jag var nog 10 år och min bror 17 år. Vi bestämde att det skulle bli denna söndag. Vår mor Märta blev genast nervös och började förmaningarna om att inte gå för långt ut, inte gå där strömmarna gick m.m Vi hörde fortsättningen på förmaningarna medan vi tyst stängde dörren och gav oss iväg.

Öckerö i bakgrunden och Göviksholmen till vänster. Tänk er det blåa havet som is med ett vitt snötäcke.

 

Vi var utrustade med en ispik ( en käpp med järnspets) som var tämligen slö och hemma- gjorda ispikar. När vi närmade oss havet och såg det annars så blåa havet, var det  nu vitt, öarna därute var också vita av ett tunt lager av snö. Landskapet, havet, öarna; allt bar olika nyanser av vitt och över detta en jämngrå himmel. Jag hade aldrig förut givit mig ut på isen, där det var djupt vatten och det pirrade ordentligt i magen när jag tog de första stegen ut på isen. Vi valde att gå norr om vårt Öckerö (inte ön i Göteborgs skärgård) och började vår vandring och passerade Göviksholmen som nu  på vintern var helt tyst från måsskrik. På 60-talet sprudlade ön av liv på vårarna när nya kullar av fiskmåsar skulle födas. Nu för tiden är den tyst även på våren, det är sorgligt.Vi travade på i gott tempo ut mot gattet mellan Böttholmen och Öckerö. Inne i gattet på Öckerö-sidan ligger en liten vik som är cylinderformad. Efter andra världskriget flöt det in många minor och en av dem hamnade här och när den sprängdes formades denna vik.

Hemmagjorda ispikar

Hans och jag fortsatte ut till de yttersta öarna och det var dags att börja fiska. Vi eller snarare min sju år äldre bror började att hugga med ispiken och efter det som kändes som en evighet blev det ett hål genom isen. Isen var cirka 25 cm tjock och det tog lång tid för min bror att hugga sig igenom den, mest, tror jag, för att  ispiken var slö. Hans började pilka vilket innebär att man har ett silvergnistrande avlångt metallstycke med en krok i änden som man drar upp en bit och låter sjunka. Det skall likna en liten sill som torsken inte kan motstå och så hugger den. Just på denna plats var torsken uppenbarligen mätt för den högg inte. Det var surt att inte få någon torsk när vi dvs min bror hade jobbat så mycket med att få hål på isen.

Nu kändes det riktigt kusligt att lämna öarna och gå mot en öppen horisont. Vi ville komma ut till ”vårt”  torskställe, där vi brukade få torsk. Helt plötsligt hör man hur isen ”sjunger” när det blir en spricka i den, mitt hjärta slog lite snabbare Storebror slår allt intensivare med ispiken och isen svarar tryggt att ni kan fortsätta att gå. ”Den lille” vill inte gå längre ut och tänker på vad mamma hade sagt, var försiktiga pojkar. Precis då går ispiken genom isen och min bror håller på att ramla framåt, isen är knappt 10 cm tjock. Vi har kommit till en kraftig strömfåra och vi måste dra oss snabbt bakåt. Då kom vi på den briljanta idén att fiska i strömfåran. Det var nog dumdristigt men det var väldigt enkelt att hugga upp hålen i de tunna isen. Vi släppte ner pilkarna och det högg direkt på båda . Två fina torskar låg snart på isen. Vi fortsatte att pilka och snart var antalet uppe i fem stycken granna torskar. Det högg till ordentligt på Hans´s pilk och efter visst kämpande låg det en stor och vacker torsk bland de andra.

Nyfångad torsk, dock inte vår. Vi hade inte låda att dra hem dem med.

Vinden började att öka och det sjöng alltmer i isen. Vi måste ta oss hemåt direkt! Då slog det oss att vi inte tagit med något att dra vår fångst i. Hur skulle vi lösa detta! Storebror löste det genom att trä tredubbla fisklinor genom torskarnas gälar och sedan slänga upp allt på sin rygg och började att gå. Vi vände tillbaka mot land och gick söder om Öckerö för att skydda oss mot den ökande vinden. Tänk att det kunde vara så långt när man går mot att köra med båten. Mina ben började tröttna medan min bror vandrade oförtrutet vidare. Min bror var min hjälte som orkade bära fisken som säkert vägde 15 kg. Jag fick nya krafter när jag såg våra bryggor och kunde till slut öppna dörren därhemma och falla i mamma´s armar. Visst hade hon varit väldigt orolig för oss men blev också mycket glad för den färska torsken. Det blev kokt torsk med äggsås till söndagsmiddag. Superbt!

Tänk så mycket oro som besparas i nutid genom mobiltelefonerna.

 

 

 

 

 

 

 

Publicerat i Berättelser, Blandat, Nya inlägg | 2 kommentarer

Bra start 2020

Hej kära följare!

Året 2020 började mycket bra för Vrakat.se. Västkuststiftelsen finansierade inköpet av en elutombordare till Vrakbåten och till en kamera. Det var en häftig upplevelse att provköra motorn, visserligen gick det inte fort men lite fortare än när kustroddarna tar i. Den maxade i tre knop med vinden från aktern. Vi tror nog att vi skall få upp den till fyra knop när vi tömt ut allt vatten ur båten. En del av vattnet har gömt sig i utrymmet mellan skroven. Det är en gedigen båt med dubbelskrov. Vi håller på att bekanta oss med kameran. Syftet med kameran är att bilderna skall få bättre teknisk kvalité, det är något med pixlar.

 

Ni tror kanske att det inte händer något i ett strandstädningsprojekt i januari men så är minsann inte fallet!  Här kommer en presentation av aktiviteterna i Vrakat.se under året hittills.

Vi har fått in vår första världsmästare i Vrakat.se. Thomas Hansson-Mild blir SS Kaparens projektledare för deras strandstädning på Mönster. Vi är mycket stolta för det och ser framemot ett givande samarbete.

 

Marika och Ove har arbetat vidare med naturreservatet Vallda-Sandö och vi har nu lagt in det under Depåer och städområden. Vi kommer att fastställa var depåerna skall finnas och dela upp kuststräckan nu under våren. Det finns sträckor att ”adoptera” om ni är intresserade. Maila marika.u.persson@gmail.com om du är intresserad av att adoptera en bit kuststräcka eller vara med vid ett enstaka städtillfälle.

Det finns nu intresse för att adoptera sträckan från Kreuger-strand till Gottskär på Draget-sidan. Maila gosta.fransehn@vrakat.se om ni vill vara med och göra en insats på denna vackra kuststräcka.

På Röde Holme har ordförande  för Badföreningen med ordförande Linda Fritiof i spetsen gått med i Vrakat.se och kommer att städa hela badviken. Det blir ett event när Badföreningen lägger i och tar upp bryggorna och samtidigt städar stranden. Man kommer nog att plocka upp plast däremellan också.

Jag har gästat Kungsbacka Kommun och träffade Sebastian Åberg, Jan Falebjörk och Hanna Ångman. Det har varit ett mycket bra samarbete under 2019 och vi stämde av att vi kunde fortsätta på samma sätt även 2020. Det positiva var också att de kan hämta plastskräpet på Vallda Sandö och vi diskuterade var våra depåer kan placeras. Det är härligt med möte som är så positiva.

Vår alltid så positiva Annelie Ohlsson på Länsstyrelsen i Halland och Magnus från Fältvaktmästaren AB (han som hämtar plastavfallet) var på besök här i Onsala. Annelie fick en Vrakat-lampa och båda fick diplomet med Miljöpriset. Vi var alla så glada och nöjda med säsongen 2019 och allt fungerat mycket bra och i en sådan positiv anda. Inför kommande säsong diskuterade vi depåernas placering. På Malö skall vi ha en större depå på östsidan där det går att gå in med en större båt och Vrakat.se skall flytta plastskräpet från västsidan till denna depå med vrakbåten.

Nu fortsätter vårt arbete och stormarna Ciara och Dennis gör nog att det är plast att plocka bort från vår kust. Låt oss ge allt för att skapa en plastfri kust.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Publicerat i Blandat, Nya inlägg, Vrakat projektet | 4 kommentarer

Nu är det jul igen!

Hej ! Det har tyvärr blivit ett fel som håller på att åtgärdas. Detta är inte startsidan utan den hittar du i meny under Vrakat.se – ett strandstädningsprojekt.

NYHET: Anders Lange, vår tekniske chef, har utvecklat  kartorna som visar depåer och städområden. Gå in och titta! Nu kan man klicka på ett städområde och då dyker det upp en bild med de personer som städar kuststräckan. Elegant, eller hur! Gillar ni inte bilden skicka en ny så byter Anders ut den gamla, men det gäller naturligtvis endast era egna bilder. Ett riktigt stort tack till Anders.

Ett år har gått! Ett helt fantastiskt år för Vrakat-projektet!

Summering av 2019

Vrakat.se har gått från tre mogna män till över 100  ” vrakare” där hälften är idrottsungdomar. Vad underbart att få med de unga i vår kamp för ett plastfritt hav. Ungdom +++++(=seniorer) gör också en mycket stor insats i projektet.

Vrakat.se har städat 3,5 mil kuststräcka och nu när allt plastskräp är vägt så blev det 4,5 ton. Skrämmande mycket men så är det också mycket ”gammalt” skräp som rensats bort. Vilket jobb alla gjort.

Vrakat.se har från några få följare nu 135 personer som följer bloggen, förlåt 136 skall det vara ,välkommen Gunnar P.

Vrakat.se har gjort en insats som i pengar är värt minst 200.000:-.

Vrakat.se fick Kungsbacka Kommun’s miljöpris (delat) för 2019.

Vrakat.se har filialer i Budskär, på Orust och Vallda Sandö startar 2020.

Vrakat.se har svenskt rekord (tror jag) att efter 33 år ha funnit  avsändaren till en flaskpost som flutit iland på svensk kust.

Vrakat.se har uppmärksammats av pressen. Ett inslag i TV 4 riksnyheter sändes sammanlagt nio gånger. Radiointervju i Lokalradion Halland. Tidningsartiklar i Hallandsposten, Norra Halland, Kungsbackaposten och Kaparbladet. Även omnämnt i Trossen.

En otroligt vacker vrakdag. Foto Per J

TACK!

När jag skulle ta emot Kungsbacka Kommun’s miljöpris tänkte jag att det här är det närmaste Oscarsgalan jag kommer. Min bild var ett podium och en förväntsfull publik. Jag hade förberett mitt tal med alla TACK. Nu blev ceremonin, med kommunstyrelsens ordförande Hans Forsberg,   i den bortre delen av ladan på Tjolöholm med ett antal halmbalar utplacerade på en upphöjning. Publiken bestod av de ”närmast sörjande” och någon marknadsbesökare som hade förvillat sig till denna avlägsna del av ladan. Det var inte läge att hålla tacktal då så det kommer nu.

Vrakat.se vill framföra sitt stora tack:

  • till alla vrakare som tillsammans samlat ihop 4,5 ton plastskräp. Ni är projektets hjältar!
  • till alla följare som läser bloggen och ger en sådan positiv feed-back i kommentarer, via mail och inte minst när vi träffas.
  • till Annelie Ohlsson på Länstyrelsen i Halland som hela tiden ger oss så positiva kommentarer och var avgörande för att vi startade Vrakat.se
  • till Magnus Erikson, Fältvaktmästaren AB, som på Länsstyrelsen i Hallands uppdrag hämtat upp drygt 3,5 ton plastskräp från våra depåer. Det har varit ett nöje att samarbeta med Magnus.
  • till Lennart Torgersson, Sebastian Ågren och Jan Falebjörk, Kungsbacka Kommun        som stöttat vår verksamhet och tagit hand om nästan ett ton plastskräp från vår depå vid Ebbes brygga.
  • till Västkuststiftelsen och Ren Kust som bidragit till våra driftskostnader. Speciellt tack för bidraget till våra ungdomsidrottslag och till en elutombordare.
  • till SS Kaparen och Thomas Hansson-Mild  för att vi fått låna klubblokalen för våra sammankomster.
  • till Ebbe Bruhn för att vi får ha en depå vid hans brygga.
  • till familjen Locking som sponsrat Vrakat.se (det blir nog till fler skräpplockare)
  • Till min hustru Mona som orkat höra allt mitt prat om Vrakat.se och så ett litet tack till mig själv för att jag fick en sådan strålande ide’.

Stockholm och världen har Greta, Onsala har Gösta. Greta fick en utmärkelse av Time Magasin medan Gösta fick ett helt uppslag i Kungsbacka Posten.

Vrakat.se önskar er alla en

GOD JUL och ett GOTT NYTT ÅR

Vår egna Vrakat-tomte Per J.

Länk till Julberättelse

En julberättelse

Publicerat i Blandat, Nya inlägg, Strandstädningsprojektet Vraka | 8 kommentarer

En julberättelse

Min barndoms jul

Jag växte upp på Storsagården i Onsala kommun. I Onsala var de flesta husen lite längre huslängor i ett plan. David ,farfar’n och fiskaren, kom från Källö-Knippla och när det skulle byggas ett nytt hus på Storsagården skulle de givetvis vara ett skärgårdshus med två våningar och glasveranda. Vårt hus låg på tomten bredvid och var inte så stort, så farfar och farmors hus upplevdes som gigantiskt. På övervåningen fanns två lägenheter som hyrdes ut till sommargäster och som sedan stod tomma resten av året. På undervåningen fanns ett stort lantkök och ett kombinerat vardagsrum och sovrum. De var uppvärmda på vintern medan övriga huset stod kallt. Där fanns också ett sovrum till och så salen. Salen öppnades bara på jul och när det kom Amerikafrämmat

Salen var den viktigaste och hemskaste platsen i min barndoms julfirande. Salen värmdes upp med vedkamin och det doftade instängt med ett stänk av rök. Salen var möblerad med ett stort bord och stolar med svarvade ben och sammetsklädsel. De var mycket fina, inte så konstigt eftersom de användes så sällan. På julafton stod stolarna uppställda runt väggarna. Längst in i salen fanns en dörr.

Salens fina stolar i sammetsklädsel.

Ute på landet kunde man inte gå ut och köpa kvällstidningen, så som ofta man gjorde i stan när tomten skulle komma. När telefonen ringde på julaftonen var det alltid tant Marie, som bodde ensam i ett hus lite längre bort på vägen, som hörde av sig. Stackars tant Marie hade blivit av med elen och satt i mörkret. Pappa var ju tvungen att hjälpa henne. Det konstiga var att strax därefter skulle alla samlas i salen.

Hela släkten satte sig på stolarna vid väggarna. Jag lyckades få min mor att sitta så långt ifrån den bortre dörren som möjligt och jag satt darrande i hennes knä. Det dunkade hårt på dörren och in kommer jultomten. Om ni tror att det var en gemytlig, lite rund gubbe med röd klädsel och vitt skägg tror ni fel. Vår tomte var klädd i en lång svart rock, ett par höga eskimåstövlar i grovt läder och tjocka skinnhandskar på händerna. Ansiktet var gummiaktigt med bara lite skägg och högst upp en svart mössa. I handen hade han en lång stav. Det var verkligen en gestalt att skrämma barn med. Och det gjorde han också. Han började gå runt i salen och dunkade sin stav i golvet. Han hälsade på alla och närmade sig mig i mammas knä. Jag höll på att dö av skräck. Jag minns inte vad han sa men efter det som kändes som en evighet gick han vidare och jag kunde andas igen. Nästa skräckfyllda ögonblick kom när tomten skulle dela ut klapparna och han satt på en stol borta vid dörren. Man skulle gå dit och hämta sin klapp. Det fanns ingen chans att jag skulle gå dit ensam. Hållande mamma hårt i handen gick jag; det kändes som flera mil och med ett snabbt tag grabbade jag tag i julklappen och flydde. Efter en långdragen ritual, värre än en högmässa, var klapputdelningen äntligen slut och monstret reste sig och gick ut. Gud ske pris.

Konstigt nog hade pappa lagat tant Maries ljus och kom hem en stund efter den hemska upplevelsen. Vi åt gröt i köket och alla var glada och nöjda. Jag var den gladaste av alla för att nervpressen var över och vad jag fick i julklapp, det har jag glömt.

Länk till nu är det jul igen

 

https://www.vrakat.se/2019/nu-ar-det-jul-igen/

 

 

 

Publicerat i Berättelser, Blandat, Nya inlägg | Lämna en kommentar