Antikrundan, konsten att köa

Antikrundan, konsten att köa.

 

Sommaren började gå mot sitt slut. Denna förmiddag sken solen och gav en härlig värme. Det skulle kunna bli en riktig fin sensommardag. Flocken rörde sig oroligt på fältet när vallhundarna försökte fösa flocken mot sorteringsfållan. När någon ur flocken försökte smita in före de andra så var en vallhund genast där och gläfste. Allting skedde med god ordning och snart hade en lång kö bildats med två meters avstånd mellan varje gruppering. Det kändes som att det låg en lång erfarenhet för att uppnå den perfekta kön. Det är lätt att tro att vi var på en fårfarm men det är fel för vallhundarna hade alla samma uniform och var vakterna som Antikrundan hade hyrt in för att hålla reda på oss bångstyriga, nyfikna och förväntansfulla besökare till Antikrundans dag på Tjolöholm.

När vi väl kommit in på området ser vi oss vara början av en oändlig kö som sakta slingrar sig mot det hägrande målet, den stora röda byggnaden där experterna fanns. Det intressanta är att studera alla dessa människor som står där med sina dyrgripar väl inpackade. Helt plötsligt hörs ljudet av prasslande papper när en febril verksamhet startas för att packa upp klenoderna. Varför denna aktivitet? Då såg jag en man i mörk kostym , vit skjorta, slips och slätkammat hår som går utefter kön och spanar. Var det godsherren eller bankdirektören, nej det var Experten. Han tittade noga på vad som fanns i väskor och i vagnar. Fanns det något oväntat värdefullt? Han gled fram mellan grupperna av besökare som den värste Ingemar Stenmark.Han lämnade efter sig både glada och sorgsna ansikten.

 

Vi hade tagit med oss två föremål. För femtio år sedan hittade jag ett ilandflutet ornament  som är utskuret trä med snidade lejontassar mm och som förmodligen suttit i fören på ett skepp. Det är förvånansvärt välbehållet och det finns guldfärg på den. Utanför Onsalahalvön ligger Nidingen, Sveriges första fyr, och runt den har mellan 600-700 skepp förlist genom åren. Det skulle vara spännande att veta vilket skepp det kunde vara och dess öde. Jag har försökt att få  information på museer men inte lyckats få någon vetskap vilken typ av skepp det kan vara. Därför är jag på Antikrundan för att få kontakt med en skeppsexpert. Dessutom har jag en lerskulptur av min farfar David utförd av Ninnan Santesson, en känd skulptris, som för övrigt var född på Tjolöholm.

 

Experten närmade sig vårt lilla läger, jag visade upp ornamentet, hans blick svepte snabbt förbi den och så var han borta! Det var inte skeppsexperten så jag tappade inte modet. Nu vibrerade det i kön igen, ungefär som hur man känner när det kommer ett tåg. Vad var det som hände, jo en expert till i kön. Han var mer ledigt klädd med uppknäppt skjorta och rutig kavaj. Jag kommer inte ihåg hans namn men han har ett eget program om gamla gårdar. Han gick nästan ännu fortare förbi mitt ornament, det var inte gamla skepp som var hans specialitet. Det lugnade ner sig i kön som i sakta mak rörde sig mot Tjolöholms Magasin, och nu kunde man se målet för köandet. Det är märkligt med köande, i alla  fall för mig, för jag tittar på folk omkring mig och efter ett par timmar tror jag att jag känner dem sen tidigare och ger dem passande namn.

Nu rörde det sig i kön igen, vad händer? Det var ett kamerateam som gick utefter kön och intervjuade besökare. Reportern var en ljushårig man med halvlångt år. Det var ju han som intervjuade gamla besökare till Antikrundan och på grund av pandemin, blev det 2020 års sända Antikrunda. Han kan heta Magnus och hade med sig en expert också. Teamet började närma sig vår parkeringsplats och jag noterade att det måste vara en excentrisk expert, byxorna flaggade på halva benen och han hade inga strumpor. De stod  endast tio meter från oss och jag håller upp mitt ornament och möts av samma tomma ögon som förut. Nu får det bära eller brista. Jag tar ornamentet och går fram till Magnus och frågar var han tror att jag har hittat den. Experten började också prata och det gick inte att ta miste på att det var Måns Nilsson, Måns och Ankan känner de flesta till. Det måste vara ett nytt grepp i Antikrundan att ha med en mer lättsam person. Jag tycker att jag och Måns tillhör samma humoristiska skikt, min fru brukar säga att jag är skojfrisk. Det var den framfusigheten som behövdes för sedan berättade jag om ornamentet och inte minst om flaskposten som hittade sin avsändare efter 33 år. Det blev en hel del skratt och det var en skön berättelse med danskt gemyt som ni kan läsa på Vrakat.se och kanske få se på TV.

Vi hade avancerat till en uppsamlingsplatsen före Magasinet,  och nu stod vi spända på att komma in på  området där allting hände. Mitt hopp levde kvar att få träffa en skeppsexpert. Vi  släpptes in i nästa kösystem och det var utformat som handduksvärmaren i vårt badrum. På den går det ett rör fram och tillbaka där man hänger handduken. Kan ni se det framför er och överföra det till kön så gick vi alltså ner och upp på en gräsmatta sex gånger. Det kan låta tråkigt men det hände något hela tiden. I mitten på gräsmattan härskade Anne Lundberg men två kamerateam. Man värderade smycken hos henne men man kunde inte se om ägarna var glada eller ledsna, ungefär som svenskar brukar se ut. Kön gick alldeles nära Anne`s stol i utkanten av inspelningsplatsen. Hon verkade mycket duktig på att koppla av och när hon behövdes tryckte hon på on.

 

 

Solen hade vunnit kampen mot molnen och den gav en skön värme. Tre timmar hade gått och än hade vi inte tröttnat, dessutom såg vi den hägrande porten till Magasinet. Nu hade vi namngett ganska många i kön. Kålle och Ada, göteborgskan hördes över allt annat och de hade den finaste tavlan, kunde man höra. No comments! Övriga besökare är Donnan, Ovännerna, De nyförälskade  , De långsamma, Lycramannen, Obelix (stor näsa), Dorabella ( kommer ni ihåg julkalendern) och sist men inte minst Falken och Sparven. Lite längre fram i kön står en späd äldre kvinna, Sparven, och troligen hennes barnbarn, en yngre man som är fullständigt ointresserad och som spanade efter något mer spännande bland besökarna. Det kan ha varit kvinnor eller kanske det var män han spanande in och förberedde en störtdykning. De hade en stor bagagekärra full med lådor, halva bohaget, och varje gång den skulle flyttas fick Sparven lyfta och köra den. Falken stod kvar och spanade medan irritationen spred sig i kön. Hade han inget hyfs i kroppen men ingen sa något, som vanligt (inte vi heller, skäms på oss).

Efter ytterligare en timma var vi framme där kön delade sig. De som hade med sig tavlor gick i VIP- kön medan vi andra fick gå i den oprioriterade kön. Väl framme möttes  VIP- kön av en Expert som visade in dem i Magasinet. När vår brokiga kö kommit fram stod en uniformerad vakt, det behövdes inte mer kompetens, och han visade oss till ett bås utanför den eftertraktade byggnaden. Han tittade snabbt på våra föremål och pekade på Övrigt, båset allra längst bort. Jag fick en tanke om att det kanske skulle stått Skräp på skylten istället. Besvikelsen var stor när vi passerade porten och inte fick se Experterna in action och kanske sett en glimt av producenten.

Äntligen var vi framme hos Experten, vår skeppsexpert? Han fastställer att ornamentet är från 1700-talet. Vad häftigt att det kan vara så välbehållet efter så många år. En teori är att skeppet ligger i lera och att en trål ryckt med sig ornamentet som sedan flutit i land. Det var inte skeppsexperten men jag kom en liten bit närmare att hitta vårt skepp! Han värderade den till 1000 kronor. Skulpturen, av Ninnan Santesson, klassades som en förstudie till en bronsskulptur och värderades också till 1000 kronor. Vi tror inte han hade riktig koll på hennes konstnärsskap och det kändes inte så bra och med viss besvikelse packade vi ner skulpturen i ryggsäcken. Jag vände mig och började gå.

Då ropade Experten och frågade vad det var för ryggsäck jag bar. Det var en reklamryggsäck från vinterOS i Lillehammer 1974, som jag fått av min bror. Experten sa att det fanns samlare av OS-prylar och den kunde vara värd uppemot 20.000:- kronor. Vilken överraskning och så glad jag blev men då vaknade jag ur min dröm, tog min fru i handen och vandrade till bilen en erfarenhet rikare. Nästa år skall vi komma innanför porten, vi får ta med Zorn!

 

Jag har varit i kontakt med Pernilla Månsson-Colt och hon skall ta med intervjun i programmet om den inte avviker för mycket från det andra innehållet i avsnittet. Vi kan vara för roliga!

Det här inlägget postades i Blandat. Bokmärk permalänken.

5 svar på Antikrundan, konsten att köa

  1. Wiveka Warenfalk skriver:

    Vilken rolig – och på något sätt sedelärande – historia! Era 1000 – kronors skatter är i alla fall väldigt fina.
    Säger den annorlunda experten
    Wiveka

  2. Marika Persson skriver:

    Härlig redovisning av Antikrundans kö Gösta. Man har förstått att det händer alltid något kul trotts den eviga långsamma snigelfarten med längtan i blicken. Tänk att ryggsäcken var det mest intressanta.

  3. Annika Lundgren skriver:

    Tack Gösta att jag fick stå i kön med er på inspelningen av Antikrundan, jag kommer att vara bänkad framför min Tv när programmet sänds. Klart att du ska vara med, din historia om flaskposten bör vara ett givet inslag i programmet.

  4. Eva Bergfeldt skriver:

    Kära Gösta, alltid lika roligt att läsa någon av Dina underhållande berättelser! Vilken uthållighet och nyfikenhet Du besitter som vi andra får ta del av. Kanske har Du bättre tur nästa gång men vi som får ta del av Dina äventyr njuter till fullo varje gång! Tack!
    Eva o Lasse Bergfeldt

  5. Annelie Ohlsson skriver:

    Som vanligt en underbart underhållande berättelse! Tog själv med lite grejer till Antikrundan när de besökte Bosjökloster för något år sedan. Kände mig nog lika besviken som du, trots att jag fick träffa flera experter men ingen som hade riktig koll. Det är väl i och för sig härligt att de är människor med begränsade kunskaper även de.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *