Havslaxöringsfiske på 50-talet

Vintern började övergå till vår. Isarna hade släppt sitt grepp om havsvikarna. Det var då laxöringsfisket började. På den tiden när jag var litet barn var det gott om laxöring och fisket skedde med garn. De sattes i havsviken nära stranden och roddes ut mot djupare vatten. Garnen sattes sent på kvällen och drogs tidigt på morgonen, annars kunde tångkrabbor och måsar äta upp öringarna. De få minnen man har från den tidiga barndomen tycks vara skarpa i konturerna. Jag minns den tidiga kalla morgonen, rimfrosten på marken och det första morgonljuset som silades mellan träden. Farfar, som vrickade (att ro med en åra som en propeller i aktern) vår flatbottnade eka mot korkvälet som flöt stilla på vattenytan. Det var en otrolig spänning att se David lyfta välet och ta tag i linan och börja dra upp garnet. Jag hängde över relingen och när solen lyste ner i vattnet kunde man se hur det glittrade som av silver på botten. Sakta drogs silverskatten upp och det kunde vara upp till tio laxöringar i ett trettiometersgarn. Det var underbart att få fin fisk på bordet efter en lång vinter. Om det varit en kall vinter med isfiske fanns det torsk att äta men mildvintrar fanns det mest fiskbullar på burk, som jag både då och nu vägrar att äta. Laxöringsfisket var så viktigt att när jag skulle födas i början av mars och mamma åkte in till BB i Kungsbacka kunde pappa inte följa med för att han måste dra laxöringsgarnet först. Jag vet inte om han fick någon fisk men han fick ju i alla fall mig den dagen.

Mor och far i flatbottnad eka

De flatbottnade ekor vi fiskade med hade min pappa byggt. Alla träekor torkar när de ligger på land och när de läggs i havet läcker de en hel del. Vid den första turen måste man vara tre personer i båten, en som rodde, en som öste och en som ropade på hjälp.