månadsarkiv: oktober 2020

Jakt-och fiskestugan

 

Jag sitter och tittar på ett foto av David, min farfar och hummerfiskare som sitter på en sten vid vattenbrynet och röker cigarr. Det är inte vilken cigarr som helst utan ser ut som en finare sort kanske en Havannacigarr. Hur i hela fridens namn kan en enkel hummerfiskare ha råd med dylika cigarrer. Den berättelsen skall jag berätta nu och lite mer.

I början av femtiotalet fanns det en företagsledare, vi kallar honom direktör S , som letade efter jaktmarker att arrendera för att jaga sjöfågel på. Han hade hittat Öckerö, en mindre namne av sin kusin i Göteborgs södra skärgård. Det behövdes en båt och någon som körde den och på detta sätt kom direktör S och David att träffas och det blev en vänskap som varade livet ut.

Direktör S ville ha en jaktstuga på ön dit han kunde ta med sina affärsvänner. Han ägde ett stålgrossistföretag och hade mycket representation för kunder från Europa. Hur skulle Direktör S få tillstånd att bygga en stuga?  Jo, David var genom skifteslaget (mark som ägs gemensamt av gårdarna) delägare av Öckerö. David var inte mycket för tillstånd så han sa till direktör S att bygga stugan i David’s namn.  Utåt var det David’s fiskestuga men alla visste att det var direktör S som byggt den och alla gillade inte det. Materialet skeppades ut och snart hade snickare byggt färdigt stugan. David gjorde en insats med att frakta snickare och visst material ut till ön.

Jakt- och fiskestugan

Jaktstugans placering på den blåsigaste platsen på Öckerö förvånade många och David hade nog istället velat ha den i den skyddade viken innanför Hamnholmen. Där finns det lämningar efter små stugor från sillperioden och dåtidens fiskare visste nog vad de gjorde. Men Direktör S ville imponera med en magnifik utsikt ut mot havet och horisonten och han betalade stugan och fick som han ville.

När man steg in i stugan så var det fönstret mot väster det första man såg. Fönstret hade åtta rutor, tänk er nutidens zoom med åtta vackra bilder som tillsammans  bildade en gemensam vy av hav och himmel. Under fönstret fanns diskbänken och gasolköket. När man tittade till vänster fanns det ett likadant fönster mot söder, där man såg den lugna viken och i fjärran konturerna av Nidingen. På varsin sida om fönstret stod två väggbyggda dubbelkojer med en tillbyggd bänk utanför de nedre kojerna. Mitt framför fönstret stod bordet två meter långt. Varje koj hade ett draperi och man satt precis utanför kojen. Mycket praktiskt för den som blev trött att bara böja sig bakåt och så låg man i kojen. Taket var välvt och byggt med bastupanel och gav stugan sin speciella karaktär. På väggarna hängde fiskedon och två vättar i trä. Den hade verkligen en känsla av jakt och fiske och hade en speciell doft av instängt blandat med doften av hav och tjära.

I stugan, som vi kallade den, kom det att ske mycket representation och David såg till att det fanns hummer på bordet och hjälpte till att ta hand om gästerna. Det sköts gräsänder i skymningen och i fotogenlampans sken åt man sedan hummer med pilsner och snaps. David kunde inte prata några andra språk men efter ett par snapsar och med hjälp av händer och fötter förstod man varann. Direktör S kunde flera språk och kunde översätta och tyckte nog det var underhållande när David pratade tyska. David blev så populär att han fick följa med på middagarna i Direktör S stora villa i land. Den blåvitrandiga kostymen, den vita skjortan, Amerikaslipsen och den nya skärmmössa gjorde honom till en stilig karl. Bordet var dukat med många glas och många bestick och David spelade nog dummare än han var och Direktör S och gästerna fann stor glädje att hjälpa honom till rätta. Efter middagen drack man kaffe och rökte Havanna-cigarrer och det dukades fram cognacskupor. Direktör S hällde 4-5 cl cognac i botten på det stora glaset enligt kutymen.  David tittade upp på honom och sa ” men käre Gustav (direktör S’s förnamn) du får väl hälla ända upp”! Nu förstår ni var de tjocka Havanna-cigarrerna kom från.

Mina egna minnen från stugan är i 17-års-åldern när jag och tre kompisar fått låna stugan. Vi hade det trevligt på dagarna med fiske och bad men kvällarna blev långa. Vi spelade kort men sedan kom någon på att vi skulle göra snurra flaskan. Det går ut på att man tillsammans skulle hitta på något som den som fick flaskhalsen mot sig skulle utföra. Det var  kunde vara att stå på ett ben och gala som en tupp eller dricka upp den värsta drink som någonsin blandats av tillgängliga drycker varav rödtjutet Parador utgjorde en stor andel. Kvällen hade övergått till natt och det var svårt att komma på något som alla var villiga att göra om flaskhalsen stannade på vederbörandes yta. Det sista uppdraget blev att i kalsongerna springa ett varv barfota runt stugan med toalettspannen från utedasset i handen. Det var fullmåne och helt stilla. Månskenet speglade sig i havet och som en solfjäder utstrålades månskenet in mot stugan. Vi tittade ut genom fönstret och från höger kommer en yngling trippande så lätt och graciöst på stenarna med armen sträckt så långt från näsan som möjligt bärande en blå spann. Det var en vacker och oförglömlig silhuett emot månens sken och den bilden glömmer jag aldrig.

Den sista gången jag lånade stugan var jag en vuxen man med flickvän. Våra vänner Annika och Kjell, båda från inlandet , skulle verkligen få uppleva västkusten och bo i en fiskestuga på en kal klippa. Jag hade en mindre träbåt med en inombordsmotor , Göta-motor, på fyra hästkrafter. Båten gick framåt men inte fort och den startade bara om den hade lust. Denna sommardag hade den startat på första försöket och min blivande fru, Mona, och jag tuffade till nästa vik för att hämta upp våra vänner.  Det var en härlig sommardag med svag nordvästlig vind .Vi gjorde en elegant tilläggning vid bryggan utan att träffa någon annan båt och hann att få stopp på båten före bryggan, det var inte alla gånger detta lyckades. Där stod Annika och Kjell med en packning som om de skulle vara borta en månad. Runt om dem sprang yrvädret, Edit, en border collie, det är en hund som man inte alltid vet vad som är fram eller bak. Vi stuvade in bagaget där det fanns plats och lyckades få Edit att stanna i båten och den blev definitivt fullpackad. Då säger Annika ” Sune skall också med”. Jag tänkte vem i all sin dar är Sune, en raggare från Dalslands inre med brylkräm i håret? Hur skulle detta gå, båten skulle kanske sjunka med en stor Sune ombord och hur rolig skulle helgen bli. Då kommer Annika bärande på en fågelbur med kanariefågeln Sune och jag håller på att sjunka genom durken. Det fanns ingen annan plats än på det lilla fördäcket att ställa fågelburen och jag hoppades av hela mitt hjärta att ingen skulle se oss. Det var nog det märkligaste ekipage som någonsin färdats till Öckerö.  Efterhand kunde jag se det komiska i situationen och gapskratta åt den. Det blev en underbar helg , Sune smet inte sin väg, Edit fångade ingen fiskmås och det kom att vara min sista gång i stugan.

Åren gick och andra tog över att sköta stugan och allt slutade tyvärr med att stugan revs eller eldades upp. Orsaken tycks ha varit olika syn på hur stugan skulle utnyttjas.

Jag äger en tolftedel av David´s ägarandel av Öckerö och ibland dagdrömmer jag om att bygga en identisk stuga och flyga den till Öckerö en tidig morgon. Vad då tillstånd, kunde David kan väl jag och det är väl ingen som skulle tänka på att stugan varit borta, eller?