Vy över Gövik
I slutet av maj började det att fejas på Storsagården när årets sommargäster skulle komma efter skolavslutningarna. Efter kriget och i början av femtiotalet började de lite mer välbeställda familjerna i Göteborg hyra sommarboende vid kusten. Det var en mycket viktig inkomstkälla för lokalbefolkningen . Min farfar ”fiskarn” David hade byggt ett skärgårdshus och det fanns två lägenheter till uthyrning på andra våningen. Det ursprungliga huset fanns också kvar och hade, så lämpligt, namnet Gamlahuset. Jag kommer ihåg den speciella doften av instängdhet som kom emot mig när dörren öppnades till lägenheterna som stått stängda över vintern. Varje lägenhet och hus hade sin speciella doft men snart doftade alla lika av friskhet och såpa. Det var många möten som skedde under sommaren och Björn ( då fyra år) träffade jag som liten när han bodde i en av lägenheterna med sin familj. Vi höll ihop på somrarna tills vi båda började på universitet och vägarna gick isär, men de har nu återknutits igen. Mina föräldrar hyrde ut delar av sitt hus för sommarboende och de blev bland annat vänner med ett göteborgspar, Anders och Margareta, en vänskap som varade livet ut. Det mesta var positivt under denna första period då lokalbefolkning och sommarboende trivdes med varandra.
I nästa fas började sommargästerna att köpa tomter och uppföra enkla hus, ”byschor”, och blev nu en egen grupp. Visserligen betalade man endast 1-2 kr per kvadratmeter men på den tiden kanske lantbruket gav 3000-4000 kr per år och sålde man sju tomter på obrukbar mark till ”dumma” sommargäster för nästan 15.000 kronor så betydde det mycket. Fortfarande var det säkert god stämning mellan sommargäster och lokalbefolkningen.
Efter denna fas så blev Onsala alltmer populärt och fler tomter såldes och bebyggdes. Husen blev bättre och sommargästerna blev en egen grupp av mer välbeställda göteborgare som köpte havsnära tomter.
Det finns en mindre vik, Gövik, där nordvästan ligger hårt på under höstarna. Någon gång under 1800-talet byggde bönderna en stenbrygga i viken för att få lä för sina båtar. I Gövik växer pors, som man kryddar brännvin med, och det doftar snaps över hela viken. Därför kallades viken också Porsen. En bit före bryggan hade Birger i Porsen sin stuga och Birger tänkte nog inte på havsutsikten. Det gjorde däremot SKF-direktören som köpte av Birger och byggde ett fint hus. Birger flyttade in i en husvagn i trä och bodde där resten av sitt liv och ölflaskorna hopade sig runt husvagnen. David hade haft sin julle vid stenbryggan sedan början av 1900-talet och bland det första SKF-direktören gjorde var att försöka köra bort David från bryggan för att få båtplats till sig själv. Då började konflikten med sommargästerna, men David var inte den som böjde sig för någon SKF-direktör. Bryggan ägdes av bönderna och de tänkte inte bli avhysta och tvisten drevs till högsta rättsinstans i Halland. Det fastslogs att David hade rätt till sin båtplats av hävd. 1-0 till David.
Stenbryggan i Gövik.
SKF-direktören samlade de andra sommargästerna runt sig och ingen i den gruppen gillade David. På den tiden var det verkligen närproducerat när David kom med sin cykel och med fiskelådan därbak och sålde färskfisk. David protesterade på sitt sätt och sålde ingen fisk till de sommargäster som ogillade honom. Några av dem hade fått båtplatser vid stenbryggan och ordkriget pågick ständigt. Vid ett tillfälle påstod en av sommargästerna att David hade haft sönder hans fiskeredskap. David tyckte det var färdigpratat och fällde den stackarn med ett enda slag. Det sägs att det var en uppercut. Naturligtvis förbättrade inte detta stämningen och David skulle polisanmälas. Att bli nedslagen av en 70-årig gubbe var lite genant för den 40-årige sommargästen. Det blev ingen polisanmälan. Allt detta kan vara en skröna men för mig är den sann. 2-0 till David.
David med lådan full av fisk.
Nästa steg i Onsala var att sommargästerna började sätta upp skyltar att man inte fick köra på deras vägar. Vägar som vi Onsalabor hade kört på i alla år blev helt plötsligt förbjudna att köra på. Dessa skyltar lever tyvärr fortfarande kvar på vissa vägar. Sommargästerna vid Gövik nöjde sig inte med skyltar utan satte även upp bommar över vägen, en från varje sida. David accepterade aldrig dessa bommar. När kom cyklande med fiskelådan bakpå så ställde han cykeln på vägen och gick fram till den ena bommen, lyfte av den och slängde den i diket. Och sedan gjorde han samma sak med den andra bommen. Medan David var ute och fiskade gick sommargästerna och lyfte tillbaka bommarna. När David kom tillbaka från havet och såg bommarna gjorde han samma sak igen dvs lyfte av bommarna och slängde dem i diket. Så länge David fiskade passerade han aldrig bommarna utan att lyfta av dem. Efterhand blev sommargästerna inte lika angelägna att lyfta tillbaka bommarna. 3-0 till David.
Nu har sommargästerna blivit Onsalabor och vi är en enda stor familj! Vi genuina Onsalabor, som härstammar minst från 1800-talet, borde klassas som en utrotningshotad art av vilka det borde räddas åtminstone ett par på Nordens Ark.
