månadsarkiv: februari 2020

Min barndoms vintrar

Min barndoms vintrar!

Det var säkert flera vintrar med snö men skidåkning blev aldrig min favoritsysselsättning. Det fanns inga skidbackar i Onsala så vi försökte hitta nerfarter på våra små berg. Problemet var att det stod så många träd i vägen att det var närmast en större bedrift att ta sig ner för berget än Ingemar Stenmarks slalomåk. Det största bekymret för skidåkningen var skidans bindningar, som satt på utsidan av den vanliga kängan. De förde sina egna liv och lossnade när man bäst behövde dem. Det var ett mindre barn som försökte ta sig ner för backen och mycket ilsket uttryckte ”Ävla sit, de bara hänger och slänger”. Det var så vi kände allihop. Sedermera kom skidor där bindningen spändes fast fram på skidan men då hade ishockeyn blivit min sport. Vi spelade på en liten tjärn. Alla som kom dit fick vara med och spela och vi fick inte skjuta höga skott för att inte skada de mindre barnen. Demokratiskt eller hur?

”Moderna skidor” med bra bindningar. Föret kunde varit bättre.

Endast en gång i mitt liv har det varit så kallt att isen legat utanför vår skärgård och det sas att isen låg ända till Danmark. Jag har starkt minne av en upplevelse den vintern och det är den berättelse som följer.

Det var en söndagsmorgon, ute var det några frostgrader och det blåste en lätt vind från nordväst. Min bror Hans och jag hade en längre tid pratat om att ta en fisketur ut på isen. Jag var nog 10 år och min bror 17 år. Vi bestämde att det skulle bli denna söndag. Vår mor Märta blev genast nervös och började förmaningarna om att inte gå för långt ut, inte gå där strömmarna gick m.m Vi hörde fortsättningen på förmaningarna medan vi tyst stängde dörren och gav oss iväg.

Öckerö i bakgrunden och Göviksholmen till vänster. Tänk er det blåa havet som is med ett vitt snötäcke.

 

Vi var utrustade med en ispik ( en käpp med järnspets) som var tämligen slö och hemma- gjorda ispikar. När vi närmade oss havet och såg det annars så blåa havet, var det  nu vitt, öarna därute var också vita av ett tunt lager av snö. Landskapet, havet, öarna; allt bar olika nyanser av vitt och över detta en jämngrå himmel. Jag hade aldrig förut givit mig ut på isen, där det var djupt vatten och det pirrade ordentligt i magen när jag tog de första stegen ut på isen. Vi valde att gå norr om vårt Öckerö (inte ön i Göteborgs skärgård) och började vår vandring och passerade Göviksholmen som nu  på vintern var helt tyst från måsskrik. På 60-talet sprudlade ön av liv på vårarna när nya kullar av fiskmåsar skulle födas. Nu för tiden är den tyst även på våren, det är sorgligt.Vi travade på i gott tempo ut mot gattet mellan Böttholmen och Öckerö. Inne i gattet på Öckerö-sidan ligger en liten vik som är cylinderformad. Efter andra världskriget flöt det in många minor och en av dem hamnade här och när den sprängdes formades denna vik.

Hemmagjorda ispikar

Hans och jag fortsatte ut till de yttersta öarna och det var dags att börja fiska. Vi eller snarare min sju år äldre bror började att hugga med ispiken och efter det som kändes som en evighet blev det ett hål genom isen. Isen var cirka 25 cm tjock och det tog lång tid för min bror att hugga sig igenom den, mest, tror jag, för att  ispiken var slö. Hans började pilka vilket innebär att man har ett silvergnistrande avlångt metallstycke med en krok i änden som man drar upp en bit och låter sjunka. Det skall likna en liten sill som torsken inte kan motstå och så hugger den. Just på denna plats var torsken uppenbarligen mätt för den högg inte. Det var surt att inte få någon torsk när vi dvs min bror hade jobbat så mycket med att få hål på isen.

Nu kändes det riktigt kusligt att lämna öarna och gå mot en öppen horisont. Vi ville komma ut till ”vårt”  torskställe, där vi brukade få torsk. Helt plötsligt hör man hur isen ”sjunger” när det blir en spricka i den, mitt hjärta slog lite snabbare Storebror slår allt intensivare med ispiken och isen svarar tryggt att ni kan fortsätta att gå. ”Den lille” vill inte gå längre ut och tänker på vad mamma hade sagt, var försiktiga pojkar. Precis då går ispiken genom isen och min bror håller på att ramla framåt, isen är knappt 10 cm tjock. Vi har kommit till en kraftig strömfåra och vi måste dra oss snabbt bakåt. Då kom vi på den briljanta idén att fiska i strömfåran. Det var nog dumdristigt men det var väldigt enkelt att hugga upp hålen i de tunna isen. Vi släppte ner pilkarna och det högg direkt på båda . Två fina torskar låg snart på isen. Vi fortsatte att pilka och snart var antalet uppe i fem stycken granna torskar. Det högg till ordentligt på Hans´s pilk och efter visst kämpande låg det en stor och vacker torsk bland de andra.

Nyfångad torsk, dock inte vår. Vi hade inte låda att dra hem dem med.

Vinden började att öka och det sjöng alltmer i isen. Vi måste ta oss hemåt direkt! Då slog det oss att vi inte tagit med något att dra vår fångst i. Hur skulle vi lösa detta! Storebror löste det genom att trä tredubbla fisklinor genom torskarnas gälar och sedan slänga upp allt på sin rygg och började att gå. Vi vände tillbaka mot land och gick söder om Öckerö för att skydda oss mot den ökande vinden. Tänk att det kunde vara så långt när man går mot att köra med båten. Mina ben började tröttna medan min bror vandrade oförtrutet vidare. Min bror var min hjälte som orkade bära fisken som säkert vägde 15 kg. Jag fick nya krafter när jag såg våra bryggor och kunde till slut öppna dörren därhemma och falla i mamma´s armar. Visst hade hon varit väldigt orolig för oss men blev också mycket glad för den färska torsken. Det blev kokt torsk med äggsås till söndagsmiddag. Superbt!

Tänk så mycket oro som besparas i nutid genom mobiltelefonerna.

 

 

 

 

 

 

 

Bra start 2020

Hej kära följare!

Året 2020 började mycket bra för Vrakat.se. Västkuststiftelsen finansierade inköpet av en elutombordare till Vrakbåten och till en kamera. Det var en häftig upplevelse att provköra motorn, visserligen gick det inte fort men lite fortare än när kustroddarna tar i. Den maxade i tre knop med vinden från aktern. Vi tror nog att vi skall få upp den till fyra knop när vi tömt ut allt vatten ur båten. En del av vattnet har gömt sig i utrymmet mellan skroven. Det är en gedigen båt med dubbelskrov. Vi håller på att bekanta oss med kameran. Syftet med kameran är att bilderna skall få bättre teknisk kvalité, det är något med pixlar.

 

Ni tror kanske att det inte händer något i ett strandstädningsprojekt i januari men så är minsann inte fallet!  Här kommer en presentation av aktiviteterna i Vrakat.se under året hittills.

Vi har fått in vår första världsmästare i Vrakat.se. Thomas Hansson-Mild blir SS Kaparens projektledare för deras strandstädning på Mönster. Vi är mycket stolta för det och ser framemot ett givande samarbete.

 

Marika och Ove har arbetat vidare med naturreservatet Vallda-Sandö och vi har nu lagt in det under Depåer och städområden. Vi kommer att fastställa var depåerna skall finnas och dela upp kuststräckan nu under våren. Det finns sträckor att ”adoptera” om ni är intresserade. Maila marika.u.persson@gmail.com om du är intresserad av att adoptera en bit kuststräcka eller vara med vid ett enstaka städtillfälle.

Det finns nu intresse för att adoptera sträckan från Kreuger-strand till Gottskär på Draget-sidan. Maila gosta.fransehn@vrakat.se om ni vill vara med och göra en insats på denna vackra kuststräcka.

På Röde Holme har ordförande  för Badföreningen med ordförande Linda Fritiof i spetsen gått med i Vrakat.se och kommer att städa hela badviken. Det blir ett event när Badföreningen lägger i och tar upp bryggorna och samtidigt städar stranden. Man kommer nog att plocka upp plast däremellan också.

Jag har gästat Kungsbacka Kommun och träffade Sebastian Åberg, Jan Falebjörk och Hanna Ångman. Det har varit ett mycket bra samarbete under 2019 och vi stämde av att vi kunde fortsätta på samma sätt även 2020. Det positiva var också att de kan hämta plastskräpet på Vallda Sandö och vi diskuterade var våra depåer kan placeras. Det är härligt med möte som är så positiva.

Vår alltid så positiva Annelie Ohlsson på Länsstyrelsen i Halland och Magnus från Fältvaktmästaren AB (han som hämtar plastavfallet) var på besök här i Onsala. Annelie fick en Vrakat-lampa och båda fick diplomet med Miljöpriset. Vi var alla så glada och nöjda med säsongen 2019 och allt fungerat mycket bra och i en sådan positiv anda. Inför kommande säsong diskuterade vi depåernas placering. På Malö skall vi ha en större depå på östsidan där det går att gå in med en större båt och Vrakat.se skall flytta plastskräpet från västsidan till denna depå med vrakbåten.

Nu fortsätter vårt arbete och stormarna Ciara och Dennis gör nog att det är plast att plocka bort från vår kust. Låt oss ge allt för att skapa en plastfri kust.