månadsarkiv: september 2018

Första fångsten

”Havet ligger som en spegel och det enda ljud som hörs är dunket av en fiskebåt”, så började min uppsats som jag vann uppsatstävlingen i Barnens Brevlåda med och farbror Sven läste hela uppsatsen i radio. Det var stort för en tolvårig kille. Ni som är äldre vet vem Sven Jerring var och ni yngre kan googla.

Denna morgon är också väldigt fin men havet är mer som en lite sprucken spegel och fiskebåtsdunket har bytts ut mot en femtiohästars Mercury´s vrål över havet när båten går upp till planing och tar kurs mot grunden där tinorna är satta.

Här står förste kulupptagare. När det är lugnt väder går det lätt men i blåsigt väder och stark ström är det nog så svårt. Idag gick det bra och oftast är det båtföraren, dvs jag, som inte lyckas när vi missar att få fatt i kulan med båtshaken. Mona är också andre båtförare men viktigast är att hon är  bloggens fotograf.

Den första tinan var riktigt tung och Mona trodde på minst 10 humrar men det var istället nästan 20 krabbor i den, i olika storlekar men alla var konstigt nog honkrabbor. Hummer går aldrig in i en tina där det finns krabbor och i denna var det dessutom fullsatt så det blev ingen hummer i tinan. I de övriga två fanns ingen hummer men några krabbor till.

 

En härlig syn. 25 krabbor. Nu startar nästa jobb, att koka dem. Det spadet vi gör är det som min mor alltid använde. Man behöver en stor kastrull och häller i 6 liter vatten, en halv burk öl, 1,5 dl grovt salt, 6 sockerbitar och en näve krondill.  Man kan koka cirka 10 krabbor i en sådan kastrull, givetvis beroende på krabbornas storlek. Koka dem i 15 minuter och låt dem sedan ligga kvar i spadet och förvara dem kallt minst en dag, så smakar de alldeles förträffligt. Det gjorde verkligen dessa. Problemet med krabbor att de inte alltid är fullmatade utan helt tomma och det rinner bara vatten ur dem. Av våra 25 var 7 tomma och 5 halvtomma men resten var helt utan anmärkning. Vi är helnöjda med fångsten men vi vill ju ha hummer. Min farfar David, som var hummerfiskare, (jag skall berätta mer om honom senare) slängde alltid i alla krabbor. Jag frågade honom varför han slängde i de fina krabborna och fick det självklara svaret ”Jag är hummerfiskare”.

 

 

 

Idag gick starten

Idag började jakten på det svarta guldet. Jag tänkte att först ge lite information till er som inte är hummerfiskare.

Detta är alltså en hummertina. Denna typ av tina kallas skotsk och är gjord av rundstål och väger 8-10 kg. Det var väl någon skotte som hade lite rundstål över och fixade till den. I Sverige var alla tinor eller kupor, som de kallades i södra skärgården, gjorda utav trä. Jag återkommer med bilder på dessa. Tinan har två stora ingångar, där hummern kan gå in. För att locka in dem agnar man med något riktigt gott. Sedan kan hummern gå in i nästa del av tinan som kallas svältkammaren och där finns inget agn. Ofta har hummern gått vidare till svältkammaren. Den är ju inte speciellt smart som lämnar maten och ”går i fängelse”. Längst ner på tinan finns utgångar för att  mindre humrar skall gå ut ur tinan. Varje tina har givetvis en lina och i ändan sitter  en kula, förr kallad väle, och på den skall det finnas ett stort F (fritidsfiskare) och ditt namn och telefonnummer. Vi har dubbla för att hitta dem lättare.

En hummer måste ha ett mått mellan ögonhålan till sköldens slut på minst 9 cm. Det är en hyfsat stor hummer. Hummern på bilden vid mjölkpaketet är tillåten men den närmaste är numera inte tillräckligt stor. Den här bilden är tagen för två år sedan då den var laglig. Jag lovar!

De flesta agnar sina tinor med saltad makrill men vi satsar stort med lax. Hoppas att hummern ändå är lite gourmand och väljer lax före makrill. Risken är väl att de blir skrämda av det stora huvudet. Vi får se imorgon.

 

 

Vi är förberedda för att koka mycket hummer och krabba med dill i spadet. Jag sådde dillen i slutet av juni men när vi kom hem i mitten av juli efter vår vistelse i Llanca i norra Spanien kunde man inte se en gnutta grönt. Med hjälp av vatten i kanna så har det nu blivit denna skog.

 

 

Förra året hade vi fem hummertinor men efterhand så försvann de en och en och så var de bara två. Kustbevakningen hittade en och så var de tre. Idag på morgonen hade vinden mojnat och när vi gick ut så sken solen och vågorna inomskärs var beskedliga och det var få båtar ute på havet. När vi kom ut i Malösund och gick norrut så blev det kraftigare sjö, ganska snäll men cirka 1 meter hög. Med hjälp av surfplatta och Eniro på sjön hittade vi våra grund lättare och ekolodet gav oss djupet och på cirka 17 meter hamnade våra tinor. Inte riktigt jättenöjda men det ger sig imorgon.

 

 

 

 

 

 

 

 

Projektstatus 10 september

 

 

 

 

 

Det är verkligen full fart i Kungsbacka Kommun.

 

Den nuvarande statusen i projektet är att vår eka ligger vid bryggan full med plastavfall och det finns mera ute på öarna. Jag trodde det skulle skapas uppsamlingsställe efter kusten där man med båt kunde lämna uppsamlat plastavfall. Man trodde ju att statens bidrag skulle skapa bra förutsättningar för strandstädningen.

Jag tyckte det åter var dags att få några frågor besvarade av Kommunen. Hittills har det ju inte gått så bra. Inga svar lämnades, tidigare i år, men efter påminnelse fick jag viss information och på kärnfrågan ”pilotprojektet” inte en tillstymmelse till att vilja återkomma.

Denna gången försäkrade jag mig om att skicka till rätt person. Fick faktiskt omgående svar att strandstädningsfrågor ingick till viss del i vederbörandes tjänst och jag var välkommen med mina frågor.

Här är frågorna i korthet:

Vad är utfallet av upphandlingen av ”infrastruktur”?                                                           Jag har konstaterat att en strand på Hållsundsudde har blivit rensad ifrån plast. Vem har utfört detta. Det framgår inte av strandstädarkartan. Är det kommunen?     Vad skall jag göra med uppsamlad plast. Är det Ren kust eller kommunens ansvar att hantera dessa frågor?

Jag skickade samma frågor till Västkuststiftelsen och fick svaret att det var strandstädningskartan som skulle användas. Skall sätta mig närmare in i kartan och se om jag kan sätta avfallet på kartan. Återkommer med ett nytt inlägg om detta.

Väntar på svar ifrån kommunen. Det är väl bäst att påminna, som vanligt. Jag skall också försöka hitta upphandlingen via Visma Opic. Sedan blir det att samla in mer plast och helst något annat mer trevligt strandfynd.

Det gäller att dra i varje ”tråd” i det här projektet!

Insamlad plast på Risholmen.

 

 

Detta har hänt med projektet

Lite historia

Hösten 2017 framkom det att Miljöpartiet fått igenom en särskild satsning på strandstädning under 2018. När jag gick efter stränderna och klipporna funderade jag på hur en sådan satsning kunde ske och vad jag kunde bidra med i denna process. En ide’ började att formas. Hur skulle det fungera om en privatperson eller grupper av personer tog ansvar för en del av kustremsan och städade den kontinuerligt och långsiktigt. Det finns många människor som vill röra sig vid havet och säkert även göra en insats för miljön. Om man ,i en större organisation, skulle starta en sådan verksamhet skulle man genomföra en förstudie och skapa underlag för hur mycket plastavfall som driver in och var. Det är inte bara i badvikar som plasten hamnar. Därefter skapa en organisation för utförandet av uppdraget.

Jag började med att kontakta Kungsbacka kommun för att ta reda på hur man arbetade idag. Efter påminnelse fick jag svaret att kommunen städade sina ”egna” badstränder inför badsäsongen och inte hade någon organisation för strandstädning.

Mot denna bakgrund utformade jag en projektplan för pilotprojektet Vrakat och som finns under fliken Vrakat-projektet. Jag har tagit bort budgeten i den eftersom det inte är aktuellt längre.

Den andra aktören är Västkuststiftelsen som är en organisation skapad av Västra Götalandsregionen för att förvalta naturreservaten cirka 200 stycken. Man förvaltar även naturreservaten Hållsundsudde och Sönnerbergen som är ”vår” kustremsa. De driver projektet Ren kust och jobbar med en metodik för strandstädning genom sin strandstädarkarta. Jag översände min projektplan och de ställde sig positiva till mitt pilotprojekt utan att ta rollen som uppdragsgivare eller finansiär, bortsett ifrån säckar och handskar.

Jag skickade även min projektplan till Kungsbacka kommun och bad om en feed-back.Den hamnade hos en högre chef, som i sin tur skickade den till en annan tjänsteman. Detta fick jag reda på genom att skicka ett antal mail med frågan vad händer men något svar fick jag aldrig om projektet.

Kungsbacka kommun valde att tillsammans med 11 bohuslänska ansöka om de av staten tillförda medlen och kommunerna tilldelades 12 miljoner. Projektledare blev Västkuststiftelsen. Således borde Kungsbacka fått cirka en miljon. Upphandling genomfördes av ”infrastruktur” dvs transporter, bortforsling m.m  allt utom att städa. Sista datum var 13/6 men jag har inte fått fram resultatet av upphandlingen.

I och med detta dog mitt projekt i den formen men tog en annan form genom att jag började i liten skala utan finansiering. I första hand är det de mindre öarna som blivit inspekterade och städade. Du kan läsa detta under mina inlägg vrakturer. Problemet är var man skall göra av plastavfallet som man samlat ihop. Det måste ju finnas en uppsamlingsplats på land.

Under sommaren kom roddbåten på plats. Den är idealisk för att den kommer in nästan överallt och skräpet behöver inte bäras så långt.

Nuläget är att jag ställt ett antal frågor till Kungsbacka Kommun om hur strandstädningen fungerat under sommaren. Se speciellt inlägg.

Projektet fortsätter under hösten så länge det är öppet vatten. Numera är vi två som ror båten, min gode vän Peter och jag.